Det är svårt att rita på datorn, ja inte på datorn, men i datorn, om man nu ska vara petnoga. Minste herrn gjorde i alla fall ett försök.

Resultat? Flera streckgubbar som såg ilskna ut. Diverse okända ting som såg ut att fara iväg på sidan. Blixtar och mörka färger som marinblå bakgrund och svart och orange. Lite dystert motiv måste jag säga. Inte likt Minste herrn alls.

Så var det dags att spara bilden.

"Vad ska den heta?" undrade jag.

"Andra världskriget", svarade Minste herrn.

Eh?!

Men när förvåningen hade lagt sig gav jag ett annat förslag.

Tycker att "Mycket arga gubbar" är ett bättre namn.

Åtminstone när teckningen är gjord av en ännu mycket ung och liten man.

Alla absolutister får hålla för ögonen, för nu kommer ett alkoholhaltigt inlägg.
Inte nog med det. Det har sina rötter i min barndom.

Det var skinande rent i köket och på soffbordet var kaffekopparna framdukade. För mamma skulle ha symöte.

Själv hade jag tagit fram min kilometerlånga virkning och planerade att producera någon kilometer till eftersom jag bara kunde virka rakt fram.

I kökets ena hörn stod två enorma glasbehållare med rött innehåll. Jäsrören på toppen av flaskorna pluppade hemtrevligt då lufbubblor tvingade sig igenom. Det doftade kaffe och nybakade kakor.

Nu kunde gästerna komma. När som helst. 

Själv fördrev jag tiden genom att springa runt och jaga katten. Efter några varv i köket hände det: Jag sladdade till framför glasbehållarna, råkade fota till den ena flaskan som for in i den andra.

PANG! 

Nu flödade vinet i bokstavlig mening.

Jag glömmer aldrig mammas ansiktsuttryck.
Eller det rödporlande golvet.
Eller den genomträngande doften.

Det var ett ögonblick - värt att glömma.

Hur tänker jag då?

När jag håller handen ovanför mixern när jag gör blåbärsmoothie. Bara för att jag ska slippa diska locket.

När jag försöker hälla av vattnet från makaronerna genom en liten glipa mellan locket och kastrullen. För att slippa plocka fram durkslaget.

När jag kör gasen i botten på symaskinen och håller ihop tygbitarna med händerna istället för att nåla. Och drar lite för att det ska gå ännu snabbare.

När jag låter bli att maskera när jag målar. Och inbillar mig att jag kan komma undan fläckfritt ändå.

Tror att jag slutar där.
För snabbt är oftast inte lätt.
Och underbart är inte alltid kort.
Ändå envisas jag. 
Varje gång.

Herrn mittemellan och kompisen har upptäckt ett nytt fenomen.
Nämligen autografer.

De har ännu bara ett objekt var i sina samlingar.
Från en farbror som är en hejare på att berätta om hällristningar.

Nästa byte i jakten är självklar. Åtminstone för två små herrar.

Nu hägrar en snirklig namnteckning av ingen mindre än...

...Pölsemannen.

Stolleprov skulle han ha sagt, Emils pappa, om han hade varit här.
Men nu är han inte det, så jag säger det till mig själv:
"Stolleprov, vuxna människa."

För sedan igår struttar jag runt som en giktbruten ko.
Eller rättare sagt, jag struttar nästan inte alls.

Vad hände då?
Jo, katten är tjock och jag var leksugen. Varför inte hjälpa katten att tappa några gram?

Så jag gjorde busattacker.
Smög runt hörn och hoppade fram.
Drog lite i svansen. Petade honom i magen
Förvirrade med mystiska ljud.
Och viftade med papperstuss framför nosen.

Men kattskrället tittade bara på mig. Och undrade hur det var fatt.
I en sista kraftansträngning gjorde jag ett hopp med krumsprångsinslag, och då: AJ.

Nu ställer jag mig frågan.
Hur i hela världen kunde det hända?
Jag som är minst lika rörlig... som min katt.

I slutet av sommaren kom jag på att vi underlåtit att lära Minste herrn att cykla. Så jag gjorde en plan. Varje dag tränade vi. Tio vändor på gårdsplanen. Det var mödosamt - åtminstone för mig som krumryggad skumpade fram och tillbaka jämte liten herre och låg cykel.

Så, efter en vecka, stod Störste herrn och såg på - med sin brutna hand som förhindrade honom att bistå.

"Släpp", sa han.

Jag släppte.

Och Minste herrn cyklade. Själv.

Fast bara i vänstervarv och bara runt runt. Och bara så fort att benen knappt syntes och hårtestarna stod rätt ut.

Han peppade sig själv genom att tjoa. Och kunde bara stanna om han välte omkull cykeln - och sig själv.

Kanske inte världens främste cyklist, om man säger så.

Men underhållande som få.

I somras blev det en hel del bad för vår del - i havet. Det blev så ofta att småherrarna - tillsammans med kusinerna - skapade en egen värld i området mellan vass och brygga. Här fanns länder och städer med talande namn.

Där tång och annat skräp hade flutit samman till en geggig massa kallades "Äckelland". Här företog man saneringsåtgärder och forslade det oönskade materialet till annan ort som namngavs "Tömköping".

Kort därefter uttryckte Minste herrn sin glädje över att bo i Sverige. Och jag tänkte att han kanske hade börjat uppskatta och förstå vår välfärd. Det kanske han gör, men just den här gången var det inte därför.

"Stockholm", sa Minste herrn och smackade lika nöjt som om han hade ätit en chokladpralin.

"Vilken tur att vi är födda i Sverige", fortsatte han. "För annars hade vi inte haft Stockholm som huvudstad. Det är ju ett sååå vackert ord. Det vackraste. Hör bara: Stoooockhoooolm."

Tja, smaken är ju som baken...och så.

Alltså, redan i min spädaste ungdom gjorde jag en kort visit på brottets bana. Blott sex år gammal norpade jag ett paket cigaretter i affären - det var ju så lockande att blåsa uuut röken. Göra ringar, puffar eller något annat kreativt. Inte nog med det, jag drog med mina två äldre pojkkusiner i eländet också. Minns hur vi satt och i en koja i skogen med klapprande hjärtan och tjuvrökte.
 
Som tur var det första och enda gången, mamma hittade nämligen paketet med giftpinnar gömt i min dockvagn. Följden blev att min blivande psykologmoder gav mig en hel cigarr att blossa på - en chockterapi som lönade sig. Sedan fick jag skamset följa med pappa och betala för det jag tagit.

Några år äldre gav jag mig in på en annan oseriös bana - mer girig och lömsk. Jag låtsades vara "tant" som provat olika produkter och missbelåtet skrev till diverse företag i hopp om att få gratisprodukter.

Med snirklig - som jag trodde - tantskrift la jag ut texten om spruckna hälar till fotvårdsföretag, tappade tänder till godisfabriken och risigt hår till allehanda schampomärken.

Nu kan jag ju trösta både mig själv och vän av ordning att mitt lurendrejeri inte gav någon utdelning.

Så man kan väl säga att lika tidigt som jag provade på den kriminella banan, lika tidigt upptäckte jag att det inte var den rätta vägen.

Därmed blir summan av kardemmumman.

Att vissa har väldig tur.

När jag var liten hade jag en nojig period. Till exempel skulle varje sak i mitt rum stå på sin exakta plats. Annars skulle något HEMSKT hända.

Ute på vägen var det viktigt att hinna fram till trädet eller snöpinnen innan just den där bilen som körde bakom kom ifatt mig. Annars. Ja, annars kunde något FASANSFULLT hända. Man ville ju vara på den säkra sidan. Inte utmana ÖDET.

Ännu har jag inte märkt några sådana tendenser hos småherrarna. Och själv är jag inte lika dramatisk idag. Nä, glädjande nog galopperar jag inte fram längs vägen jagad av bilar. Det vore nog synd att kalla mig så särskilt petnoga med sakernas placering heller.

Men en sak släpper jag aldrig. Min alldeles egna speciella noja. När jag läser tidningen. Eller någon bok. Det sista jag fäster blicken på - innan jag lägger läseriet ifrån mig eller säger god natt - måste alltid vara något positivt eller glatt.

...det var midsommarnatt. Herrn mittemellan tog min hand och vi klättrade över gärdsgården. Inte för att plocka sju sorters blomster utan för att Herrn mittemellan ville uppleva årets mest magiska och förtrollande natt - natten då man kan få syn på både älvor, småtroll och vättar. 

Vi såg ut över dimslöjorna som låg över gräset. Vi tittade under buskar och vid snår. Men inte förrän vi gick längs stenmuren upptäckte vi dem.

"Åh", sa Herrn mittemellan med vördnad i rösten. "Åh, så fina."

Där stod de. Förstelnade med glittrande ögon i skumrasket. Inne i varsitt hål i stenmuren. Två små troll som gett sig ut i midsommarnatten.

DET var en magisk stund.

Han kom stolt som en liten tupp och visade upp sin fångst: 7 respektive 10 cm abborre.

- Nu ska jag smörsteka, sa Herrn mittemellan och jag nickade stumt. För rensa fisk har jag faktiskt aldrig gjort. 

Men även den här gången var det någon annan som klarade biffen. Eller rättare sagt fisken.

Herrn mittemellan rensade och "fjällade" så att det stod härliga till. Sedan åkte stekpannan fram och en STOR klick smör.

- Jag ska smörsteka, sa Herrn mittemellan igen med märkvärdig min.

Och det gjorde han. Sedan serverades härligheten i tre portioner.

Stora som en enkrona var.

Fast det vet man ju.

Saken är helt klar.

Ju finare mat - desto mindre portioner.