Det finns stress.

Och vissa dagar finns det stress i kvadrat.

Eller för att uttrycka det tydligt och klart: stress med moms.

Som när man är så stressad att man som en giktbruten ko skumpar fram längs trottoaren eftersom man inte hinner tömma ut stenen som ligger i stöveln.

Som när man backar in bilen i garagestolpen för att man är så uppe i varv att alla inte hinner dra in händer, fötter ... och dörrar. 

Eller när man spiller kaffe över tröjan och blir så frustrerad över föreståndande tröjbyte och upptorkning att man slår ut juicen och drämmer tån i bordsbenet och tappar smöret på golvet och ....  

När sveda och värk efter brännhet vätska blir en bisak jämfört med den tickande TIDEN eller den väntade PRESTATIONEN.

När man får betala dyrt för att man inte tog ett lugnande andetag.

Stress med moms.

Eller (om man är glättigt lagd och inte har talang för grämelse):

stress med knorr.

Bråk mellan småherrarna mynnar ut i ett ord som börjar på j och slutar på l och har ett ä, v och e där emellan.

"Sådana ord använder vi inte här i huset", säger jag halvbarskt eftersom jag känner att denna egenhändigt ihopsnickrade sanning kanske inte håller så länge till.

"Jo, det gör vi visst det, men bara två gånger om året", säger Minste herrn.

Två gånger om året. Nåja, det är ju inte illa det heller. Och det skulle ju ligga närmare sanningen.

Men att ransonera så hårt kan bli tufft.

Nu måste jag lägga upp en plan.

För när man bara har två dyrbara kraftord att hushålla med, då gäller det att prioritera rätt.

"Host. Host. Hoooost."

"Hoooost."

"I armvecket! Man ska ju hosta i armvecket, för sjutton!" väser jag.

"Nää. Man ska hosta i benvecket! I benvecket!" replikerar Herrn mittemellan.

"Benvecket?"

"Ja, det är bästa stället. Men dit når jag ju inte."

Varför just benvecket (läs knävecket)? 

Varför inte under fotsulan?

Eller i svanken?

Det undrar jag.