Hela hösten. Hela vintern. Och halva våren. Samma tjat där bak i bilen.

"Sätt på värme! Säääättt på värmeeee! Har du satt på värme?!!"

Och jag har plussat grader och skruvat upp fläktarna så att de har ylat som präriehundar.

Igår var det andra tongångar från baksätet. När bilen var varm och luften kvav.

Herrn mittemellan och Minste herrn skrek i kör:

"Sätt på kalle!!! Har du satt på kaaalleee?!

Nu har det gått ett dygn. Och jag fnissar fortfarande. 

Vi tittar på en bild över en skövlad regnskog och Minste herrn undrar vad som har hänt.

Jag: "Jo, det finns de som sågar ner regnskog utan att tänka på hur det ska gå för djuren och människorna som bor där."

Minste herrn, storögt: "Varför då?"

Jag: "De vill helt enkelt tjäna så mycket pengar som möjligt."

Minste herrn: "Aha! Då vet jag. De har drabbats av guldfeber!"

Kunde inte sagt det bättre själv. Fast jag hade hittat på ett fulare namn på en så trist åkomma.

Tänk om det är straffbart. Ja, jag menar med vilseledande information. På barnkalas. 

Ja, jag kan gott erkänna på direkten. Jag kan bli lite ivrig när det handlar om lek och kalas. Den här gången kryddade jag spektaklet med egna läskeblasksetiketter. Brunt bubbel döptes om till "Superfart-dricka", Fanta fick namnet "Stark-så-in-i-vassen-dricka". Den vansinnesgröna drycken hette "Klurighets-dricka" och på en flaska med rött innehåll präntades "Supersnaskar-dryck". Sedan uppmanade jag barnen att välja vilka egenskaper de tyckte att de behövde spä på med...

...hade det gällt morotssaft, färskpressad juice eller linfröavkok hade jag väl kunnat slingra mig ur det hela med hedern i behåll.  Men nu hittar jag inga kryphål. Jo, förresten. Ett yttepyttlitet. Kalasdeltagarna uppskattade initiativet å det väldigaste. Det sörplades och provades så att magarna stod rätt ut - av alla sorter. Det var inte någon som inte ville bli en dunderstark, blixtsnabb och klurig supersnaskare.

Nu hoppas jag bara att barnen snabbt glömmer. Och att de inte rapporterar till målsman. För det skulle ju kunna innebära slutet på min karriär.

Åminstone den som barnkalasvärd.

Herrn mittemellan kunde inte låta bli en sårskorpa i hårbotten. Och en liten kal fläck började träda fram mitt uppe på huvudknoppen. Då beslöt jag mig. Det fick bli skrämselpropaganda.

Jag: "Nu måste du sluta att riva av skorpan. Annars blir du flintskallig."

Ögonen på Herrn mittemellan blev stora. Han flämtade till och utbrast:
"Flintskallig?!!!. Va! Ska jag både vara flintskallig OCH ha fräknar!!!
Har du någonsin sett någon som är flintskallig OCH har fräknar? Va!!! Haaar du sett någon så´n?!!!

Den lille herrn ansåg sig visst vara hårt drabbad.
Han fick inte ens välja mellan pest och kolera.
Han skulle få dras med båda två.

För några år sedan hade vi får. Ett härligt, färgstarkt gäng. Äldst i skocken var en glosögd, knotig tacka. Trots ett ofördelaktigt utseende, bräkig röst och ganska jobbig personlighet så gillade vi henne. Ja, hon var något av en favorit...

Den knotiga donnan vägrade att sätta sina klövar i något blött eller lerigt. Därför brukade hon ta sig fram genom slalom eller mer eller mindre graciösa hopp. Och när det vankades mat så sträckte hon otåligt ut sitt högra ben i luften. Rakt ut. Där höll hon det, likt en "elak-man-med-mycket-liten-mustasch"-hälsning.

Hon hade även en annan egenhet. Större delen av dygnet hade vi en ullig spion som spanade på oss genom fönstren - från hagarna. När hon anade någon av oss i synfältet, och det närmade sig matdags, ställde hon sig i givakt. Med benet rakt ut.

Därför kunde vi bara inte låta bli. Trots att hon var ett oskyldigt djur. Vi kallade henne för "namnet-på-gräslig-hemlig-polis-förr-i-tiden". Ibland.

På tal om får som hälsar konstigt, alltså.

Otålig, lagom stor man i sina bästa år väntar på betjäning. I sisådär en sekund.
Trum, trum, trum.
Fingrarna går loss mot kassadisken i butiken.
Harkel. Host.
Inget händer.
Hallå?! HallåÅååÅ?
Åh, nämen, tycker den lagom stora mannen. Vad tjusigt. Det blir ju en fin trudelutt. Måste repeteras.
HallåååååÅ,
halåalåalå...
hallååÅåÅ.
Åh, men vänta. Man kan ju ackompanjera till:
Trum,
trum, trum.
Trummelitrum.
Efter cirka 60 sekunder tystnar den lagom snälla, lagom åthyssjade mannen. 
Sträcker på sig. Kikar. Och struntar i att vara snäll:
Hallå där, va´! Är det öppet eller? Kan nå´n sätta lite fart, va´!

Tur att han har ett glittrande leende. Och tur att han bara är lite över metern hög. 
Annars hade han nog blivit svartlistad. Som ett väldigt stort irritationsmoment.

Vi hade gäster förra helgen. Vi hoppade bland annat studsmatta tillsammans. Jättemycket. Åtminstone barnen. Och så jag.

Vuxna och barn skulle sova över i gästrummet. Rummet med fönster utan rullgardin. Och utan fönsterfoder också för den delen om man ska vara petnoga. 

Men sängar finns det. Åtminstone.

Nu har jag ju inte tummen mitt i handen. Nä, den sitter praktiskt nog ute i vänstra hörnet på högra handen. Så jag fick ett bra grepp på hammaren och spikade upp ett rött lakan framför fönstret. Man vill ju inte att gäster ska få solsting direkt på morgonen. De kan ju bli ilskna.

Som väl var fick de inte det. Solsting, alltså. De vaknade istället i ett rum som badade i ett mycket rött sken. 

Så sammanfattningsvis måste jag säga att helgen var lyckad: Jag har inte bara befäst min ställning som atlet. Jag har också visat att jag är praktiskt lagd. Och att jag är en fullblodsestet.  

I torsdags lekte vi dunk-gömme. 
Ah, ni vet. När man gömmer sig och kan befria dunkade lekkamrater genom att sparka iväg bollen.

Leken drog igång. Adrenalinet kickade. Den pirriga upprymdheten infann sig.
Jag kravlade bakom stenar, trasslade in mig i buskar och gjorde tjurrusningar mot bollen.

Rätt som det var, var alla tagna utom jag. Ha! Nu skulle här befrias. Jag måste bara vänta in rätt ögonblick. Och rätt position. Jag smög runt hönshuset som ligger intill vägen och satte mig på huk bakom ett träd.
Då kom en bil.
Fy, vad de stirrade. Och vad sakta de körde. Trista typer. Lekte antagligen aldrig.
Så jag vinkade glatt där jag satt. På huk. Vid trädet. 

Lite hyfs hade de. För de vinkade tillbaka. Fast tveksamt. Och jag kände mig nöjd, tänkte att jag kanske hade livat upp dem litet. Gett dem en flash-back till barndomens roliga lekar.

Nu, så här efteråt, inser jag. Det var inga trista typer. Tvärtom. De hade antagligen gott om fantasi. Tillräckligt för att tro att jag befann mig i ett nödläge.

Precis intill vägen. Leende. Utan ett uns av skam i kroppen.

Här lämnar man över bloggen till Vätten för en dag och vad händer? Gnäll och åter gnäll. Och sakfel. Han borde veta bättre - han som är 150 år. 

Och så påstår Vätten att vi är otrendiga och att han minsann inte absorberar. Ha! Han suger i sig nymodigheter som en svamp. Och det var väl just ordet "suger" som denne besynnerlige figur försökte få fram i sin iver att verka hipp. Och så klämmer han ur sig...ja, just det...absorberar. Tillåt mig småle. Eller till och med fnysa lite nonchalant.

Hoppas i alla fall att ni kära bloggläsare har överseende med en tio centimeter hög, trumpen, nymodig och riktigt, riktigt gammal man.

För jag gillar honom trots allt.

Knack, knack.

Hallå!? Någon där?
Det är Vätten.

Då så. Vill framföra mina klagomål. Om hur otrendigt det är här i huset.
Trodde att man bodde bland modernt folk. Som har koll. Som kör med rätta tugget.

Men lyssna bara:
Minste herrn springer runt i vänstervarv när huset har gäster och hojtar: 
"Tjena mittbena!"

Hur coolt är det? Jag menar på en skala mellan 0 och 10?

Och när frun i huset pratar med folk kan hon utbrista saker som:
"Himmel och pannkaka!". 
"Va´ häftigt!"

De är alltså inte coola. Bara en aning snärtiga.
Ja, snärtiga. Jag säger ju inte fräsiga, i alla fall.
Eller ärtiga.
Fast säger man snärtig? Nu för tiden?

Känner att det här inlägget börjar bli väldigt osnärtigt.

Eller vad säger man? Att man är oball? Eller ocool?
Nä, förresten. Det ordet har jag hört. Det vet jag ju.
Fast så långt vill jag ändå inte gå.

Jag absorberar minsann inte.

Klart. Slut.
Hejdå.

Blubb, blubb. Host.

Ursäkta mitt bubbliga tal. Fast egentligen borde mitt språk vara extra rent idag. Det är nämligen så att någon tycker att jag behöver tvätta min mun. 

Saken är den att gårdagens tandborstning smakar än. Och igår smakade den väldigt mycket tvål.

Nu är det ju så att beviset är utspottat och spaningen blir svår. Men en sak är jag säker på: motiv finns hos någon av husets hala typer. 

Störste herrn.

Minste herrn.

Eller Herrn mittemellan.        
                                               

Bältena på. Bilen startar.

Minste herrn, bestämt: "Du tittar på vägen. Jag tar hand om skyltarna."

Javisst, det låter ju bra. Jag behöver bara hålla reda på de vita strecken, alltså. Och om något eventuellt står/går/kör framför bilen.

Minste herrn slår upp kartboken i knät. Så börjar han rapportera längs vägen:" 50!"...." 90!"..."Lämna företräde!"

Och plötsligt. Det som får mig att nästan köra i diket. Trots att jag är befriad från skyltbevakning och andra tunga bilkörningsmoment.

"Se däääj föööör! Iiiidiot!!"

Minste herrn rynkar bistert på pannan. Hytter med näven. Och väser fram orden åt bilisten som kör om oss.

Mystiskt. Det där måste han ha lärt sig från teven.

Men följande klipp ur Spejas liv vill jag önska er alla en god, glad och härlig påsk!

Scen:
Barnens rum.
Hallen.

Rekvisita:
Skumgummisvärd.
Pärlade halsband.
Sjalar.

Koreografi: 
Hopp från säng, skrivbord och stolar.
Duns mot väggar.
Studs upp i luften med snurr.
Sprätt med benen.
Kullerbytta.

Dialog:
Iiiiaaaahh!
Tjoff, swosch!
Yeeeeeh.
Påff. Sccchhhhh....
Lallala. La!

Ackompanjemang:
Julskiva på högsta volym: Ooo, helga naaaaatt...

Alltså, ibland sitter jag förundrad, med öppen mun, och bara stirrar. 
Vilka aktörer. Vilken komposition. Vilket skådespeleri.
Men vad rör sig i deras huvuden?

Så där ja. Då var det påskpyntat i fönstren.
Precis som varje år.
Genuint hantverk av unga, lokala förmågor.
Inte så unikt, men ändå. Bättre kan det inte bli.
Ja, det skulle vara med färg då. I så fall. 
Fast vad tusan.
Man kan inte få allt.


Den handgjorda serien utkommer tyvärr inte i begränsad upplaga.

Håll i er nu, för nu kommer ni att få se en bit av Speja. Jag vet inte om det precis är den del som jag helst vill visa, för den är både fräknig och fjunig. Fast det kan ju kvitta. Det är ju inte så att jag tänker sälja den. Nu är i alla fall min handled beprydd med finaste armbandet från härliga och roliga Markattan.  Hon skapar nämligen sådana här snyggingar i tenntråd och kalvskinn.

Tillägg: Om jag var otydlig - likadana och liknande armband finns att beställa hos Markattan.

Nu är det vår, fram med kalasbyxorna. Eller tightsen som det väl heter.

Jag gick första året på gymnasiet och tänkte introducera mig själv för tunna, svarta strumpor till byxorna - istället för tubisarna. Så jag styrde kosan in på Lindex för att rota runt bland alla obegripliga förpackningar.

Strumpbyxor var kanske att ta i, något mindre täckande skulle passa bättre. Då upptäckte jag varianten stay up. Och stay up låter väldigt förtroendeingivande. Uppe vill man ju att de ska sitta. Så jag plockade till mig ett paket som tydligt visade att de här strumporna slutar på låret.

Så en fredagsmorgon drog jag på mig nyförvärvet och knatade iväg dryga kilometern till skolan. När jag närmade mig skolgården tyckte jag att det liksom svepte om benen.

Stannade för lägeskontroll. Till min förfäran hade strumporna halkat ner. Nu låg de och daskade runt vristerna vid varje steg jag tog. Åh, jag blev alldeles kallsvettig.

En något mer förståndig människa hade väl svalt stoltheten och dragit av sig strumporna där på öppen gata. Men inte jag. Nä, istället gick jag med små, små steg över skolgården. Med väskan släpandes nere vid marken för att dölja de svarta, tunna strumpebenen som slafsade runt mina fotknölar. 

Inte visste jag att jag hade köpt strumpor som behövde stöd.

Eller rättare sagt: draghjälp. 

Sådana här samtal gillar jag: 

Jag, efter att jag hade lagt på luren: "Nähä, mormor var inte hemma. Hon är på symöte. Vi får ringa sedan."

Herrn mittemellan: "Symöte? Vad är det?"

Jag: "Det är när några tant...ehum, damer, träffas och syr och pratar och dricker kaffe."

Herrn mittemellan, harmset: "Damer!? Bara damer?! Får inga killar vara med?!"

Jag: "Jo, så klart. Hm. Jag sa fel. När damer och herrar träffas, pratar och syr och dricker kaffe. Det är ett symöte det."

Herrn mittemellan, nöjt: "Jaha. Det var bra. Att alla får vara med."

Jag är nog ganska lömsk. Åtminstone vad gäller barnens godis. Enstaka karameller försvinner spårlöst (kan man ju inbilla sig...), chokladkakor krymper, kolasnören blir kortare (om man tar av en bit på alla syns det inte lika mycket.). Ja, ni vet. Kanske.

Häromsisten var det en liten rund burk med supersurt hockeypulver som låg och pep mitt namn. Vem kan motstå det? Inte jag i alla fall.

Nu är ju hockeypulver väldigt speciellt. Jag har inte riktigt förstått hur det ska inmundigas. Ska man doppa tungan i det lösa pulvret? Ska man äta det med sked? Suga upp det med sugrör? Eller ska man försöka få några korn att fastna på fingret? Försökte med det sistnämnda, men det blev ju fasligt dålig utdelning på det.

Nu är ju jag inte särskilt knusslig. Utan jag tog upp burken för att hälla pulvret direkt i munnen. Skulle jag inte ha gjort. Hela burkens innehåll rasade ner i ansiktet. Eller mer specifikt, inte så mycket i munnen, desto mer i näsa och ögon.

I det ögonblicket hörde jag steg närma sig. Hjärtat slog hårt i bröstet. Fick inte bli avslöjad. Inte av maken. Och absolut inte av barnen.

Med svidande ögon och pulver över hela tröjan, rusade jag ut i tvättstugan. Och begravde mig i tvätt.

Tills jag hade hittat en bra förklaring till mina rödkantade ögon, den rinnande näsan och tröjans konstiga fläck.

Nä, jag lurade inte någon igår. Det får nog räcka med det självbedrägeri som jag ägnar mig åt dagligdags.

Som när jag sjunger - utan vett och sans - i bilen. Och det är så vackert att ögonen tåras.

Eller när jag hoppar runt på ängarna och leker med barnen. Och rör mig med samma smidighet som en hjort. 

Eller när jag skojar till det. Och folk blir så uppiggade att de då rakt inte behöver något extra från hälsokost.

Ja, ni hör ju själva. Men jag hejdar mig inte där.

För när jag skakar på mitt huvud väller de guldfärgade lockarna ner för ryggen.

Fast det i själva verket ser ut som om en gammal ryamatta hänger där. 

Minste herrn: "Mamma, på barntimmen berättade de en sak."
Jag: "Jaha, vadå?"
Minste herrn: "Det var några stycken som ville ha in en man i ett hus. Han var förlamad i benen så de hissade ner honom genom taket."
Jag: "Jaså, minsann. Det var ju snällt av dem."
Minste herrn: "Nä, de var dumma."
Jag: "Det tror jag väl ändå inte."
Minste herrn: "Jo, de sa till honom att gå. Så här sa de: Ta ditt täcke och gå! Det var ju dumt sagt till någon som är sjuk i benen."
Jag: "Men..."
Minste herrn skiner upp och avbryter: "Fast sedan gick han. Inte vet jag hur det gick till. Han gick i alla fall. Och så tog han täcket med sig."

Tror jag det. Vem vill kånka på en hel säng när man äntligen kan gå?