Knack, knack.

Hallå!? Någon där?
Det är Vätten.

Då så. Vill framföra mina klagomål. Om hur otrendigt det är här i huset.
Trodde att man bodde bland modernt folk. Som har koll. Som kör med rätta tugget.

Men lyssna bara:
Minste herrn springer runt i vänstervarv när huset har gäster och hojtar: 
"Tjena mittbena!"

Hur coolt är det? Jag menar på en skala mellan 0 och 10?

Och när frun i huset pratar med folk kan hon utbrista saker som:
"Himmel och pannkaka!". 
"Va´ häftigt!"

De är alltså inte coola. Bara en aning snärtiga.
Ja, snärtiga. Jag säger ju inte fräsiga, i alla fall.
Eller ärtiga.
Fast säger man snärtig? Nu för tiden?

Känner att det här inlägget börjar bli väldigt osnärtigt.

Eller vad säger man? Att man är oball? Eller ocool?
Nä, förresten. Det ordet har jag hört. Det vet jag ju.
Fast så långt vill jag ändå inte gå.

Jag absorberar minsann inte.

Klart. Slut.
Hejdå.

Jaså, det var någon där i alla fall? Man får tacka för alla tipsen. Vättanpassat tangentbord låter bra och kanske man skulle skaffa sig ett husdjur. Fast flytt kommer inte på tal. Har man bara bott här i 150 år så kommer det lite hastigt på.
Hejdå.

Hallå?
HALLLÅÅÅÅ?
Är det någon där?
Knack, knack.
Äh.

Alltssssååå, måste bara protestera. Ett ynka inlägg. Hör ni det! Ett.

Och jag som har blivit lovad en karriär som gästbloggare.

Visst, jag är kort i rocken. Men det är tio imponerande centimetrar. Och nog kan det stämma att jag går på i ullstrumporna. Men det är bara för att jag kräver min rätt. Vättens rätt i det moderna hemmet.

Och ja, jag är gammal. Välförtjänt. 150 år är inget man snyter ur näsan bara sådär.

Men för tusan. Fattar ni vilka gymnastiska övningar jag måste utsätta min kropp för just nu? Tur man har ett förflutet som steppdansare. (För den som vill anteckna: på tomtarnas vaktparad 1932.) Sedan har man ju snappat upp ett och annat om det moderna tugget och knapptryckeriet. Men varför ligger ä och a så långt ifrån varann?

Så nu är det dags för mig att smörja munlädret. Eller fotlädret, rättare sagt. Tala ut lite grand. För ibland vill jag också lätta på hjärtat. Om att det galopperas för mycket här i huset, att blommorna misshandlas, att gårdstomten är lomhörd och katten halt.

Min granne, dammråttan alltså, har man ju ingen glädje av. Försöker jag sätta igång ett samtal glider det alltid in på existensiella frågor. Som: "Hur ser livet efter dammsugaren ut?"

Det är ju förståeligt förstås. Med så kort livslängd. Fast en gång lyckades en dammråtta bli riktigt frodig och därmed hoppfull och till och med skojfrisk. Det var glada dagar det...


Hallååå?
Är det någon där???
Knack, knack.
Äh.

Jag bor enkelt. Under byrån. Har en en säng gjord av en tändsticksask och får nöja mig med en trådrulle som bord.

Närmsta grannen är en dammråtta. En trist typ. Inte nog med det. Han verkar ha fler liv än katten. Försvinner ibland, men kommer alltid tillbaks.  

Vätten