Tålamodet hade runnit av mig. Nu fanns det bara några droppar kvar i vänster tå.
För hur mycket ska en Speja tåla?
Egentligen? 

Attackerad med pilar, skumgummiraketer och flygande snurror. Beskjuten med bollar, gosedjur och kuddar. Och utmattad efter krumsprång och jämfotahopp för att parera.

Till slut röt jag: "Hur många gånger ska ni ha ihjäl mig, egentligen?"
Och: "Nu är jag så död att jag inte orkar köpa godis på lördag."

Det struntade tre stridslystna små herrar blankt i.
Fast det kanske inte var så konstigt.
För hur mycket har en vandrande vålnad att säga till om?
Egentligen?

Men hallå?! Vad är detta!? En ny idrottsgren ? Och till råga på allt en där jag redan är rikt meriterad och faktiskt skulle kunna kravla mig upp till toppplacering.

Ja, det har gått mig helt förbi...tills Herrn mittemellan berättade att han skulle på prova-på-idrottsdag. Han skulle testa en helt ny sport. Ingen annan i hans grupp hade valt det.

Åh, det lät ju spännande. Vad kunde det vara?

"Jo", sa Herrn mittemellan. " Man ska leta upp fjärrkontroller. Och den som hittar dem först vinner."

Snacka om att de lämnar mästaren hemma, alltså.

Min son är en sann snigelräddare och spindelriddare. Men han är även flugdräpare.
En riktigt listig sådan. Hör bara:

Minste herrn: "Ha, när jag var på toa var det en fluga där."

Jag: "Jaså, släppte du ut den då?"

Minste herrn: "Nä, jag lurade den. När han flög ner i toastolen för att dricka slängde jag på locket...och så SPOLADE jag!!!"

Där var han minsann slug. Slugare än flugan i alla fall.

Ja, jag erkänner. Jag maler enträget på om tomtar, troll, vättar och andra skapelser. För om jag får bestämma kommer småherrarna att ha kvar tron på allsköns väsen länge. Ja, helst ända tills de har skägg som är vitt och meterlångt.

Så där har ni bakgrunden till gårdagens strategi - ett steg mot livslång trollfantasi.
---
Där stod de och värmde en hylla på ÖB. De kikade mörkögt och längtansfullt på mig - toviga, spetsörade och stornäsade. Ja, här var de. Trollen som skulle bo i vår skog. Och det skulle nog fungera. Jag har ju trots allt påpekat för småherrarna att troll och småtomtar förvandlar sig till sten om någon människa får syn på dem. Så om någon av herrarna skulle våga att nypa tag i trollen så finns förklaringen redan serverad.

Trots mina fina ambitioner kände jag mig föranledd att förklara mitt inköp. Förklara min besynnerliga smak. I kassan. Varför vet jag inte. Jag brukar inte motivera mina inköp.

"Jag ska skrämma barn", skojade jag.
"He, jahaaa", svarade den stackars unga killen i kassan.
"Mina egna alltså", fortsatte jag.
"Jaha", sa killen i kassan och såg orolig ut.
"I skogen", pladdrade jag på.
"Eh, hehe", lät killen igen. Han var uppenbarligen uppfostrad till att åtminstone frammana några ljud om han blev tilltalad.

Konstig konversation, men strunt samma. Snart ska jag ut och rekognoscera bland knotiga träd, mossiga stenar och ihåliga stubbar. För det måste ju vara där någonstans som ett par små troll kan tänkas vilja bo.

  
Troll som filurar och luras.

Jag kan inte påstå att jag har dansen i blodet. Men jag har det i alla fall i tanken. Och jag HAR dansat en hel del. Till exempel som liten. Då dansade jag balett. Och Herr Hepp, som var vår danslärare, höll alltid ett extra öga på mig. Jag hade nämligen lite svårt att rätta in mig i ledet. Min kropp strävade mer åt S-hållet. Något som Herr Hepp ofta påpekade för mig:

"Speja! In med magen och in med baken!"  ropade han och blinkade menande mot mig.

Och jag drog snabbt in både mage och bak. Ett tag. Tills jag var tvungen att andas igen.

Nu blev det ju ingen dansös av mig. Men drömmen finns kvar. Kanske kan jag få uttryck för den på ett annat sätt? För jag har kommit på ett rörelsemönster som skulle kunna ha ett stort underhållningsvärde. Fri dans kanske man kan kalla det för. Fritt från graciositet alltså.

Kanske kunde "Spejas dunder och brak" vara ett passande namn på föreställningen. Och kanske kunde man locka med löftesrika "Hopp med knorr, steg med schwung och landningar med duns".  

Om jag nu får fantisera ohämmat, alltså.

Och det får jag ju.

Hur står det till där uppe?
Det undrade jag igår.
För Herrn Mittemellan satt högst upp i vajande björkens topp.
Det var inte något konstigt med det. För han brukar klättra så långt det går.
Och Herrn Mittemellan sjöng för sig själv och lockade och pockade på kossorna.
Inte heller konstigt. Han brukar tralla och prata med med djur - stora som små. 
Men förberedelserna. Inför toppklättringen. De var, ja underliga.
Herrn Mittemellan hämtade hö. Och höet placerade han under björken.
Kossorna kom lufsande. Och ställde sig - under björken.
Tuggade lugnt och viftade flugor med sina enorma horn.

Herrn Mittemellan i toppen.
Vasshornade kossor i botten.
Ett scenario skapat av Herrn Mittemellan själv.
Hur tänkte Herrn Mittemellan då?

Brrrrrr, jag fryser. Det gör jag nästan jämt. Trots att jag placerar fötterna strategiskt under rumpan för att värma tårna i sittvärmen. Och trots att jag kurar och drar ner tröjärmarna till fingerspetsarna. Det ger ändå inte önskat resultat. Däremot ett oönskat. Stora knän och långa ärmar.

Nu är det inte så att jag går runt med knän som grytlock. Inte heller har jag armar som släpar i marken. Däremot är många av mina kläder behagligt fladdriga och lösa i snittet. Särskilt eftersom jag ibland böjer på benen och stoppar in även dem i tröjan.

Så nu är några av kännetecknen offentliga. Det vill säga mystiskt uttänjda kläder, fräkniga armar och blåa tår.

Ser du någon sådan...ja, då kan det mycket väl vara Speja...

Minste herrn: "Vill du höra min coola sång, mamma?"
Jag, förväntansfullt: "Så klart jag vill."

Härligt, nu skulle här vankas många svängiga "yeah", "wow", "baby" samt kreativt formulerad utrikiska. Så som det brukar låta, alltså.

Minste herrn tar i från tårna, slår ut med händerna och stämmer upp:

"Håll för näsan om du är glaaaad!"
"Håll för nääääsan om du är glad!"
"Håll för nääääsan om du är glad!"
"Välsignade barn! Tjohej!"

Coolare än coolast. Tycker jag. 

När Minste herrn och Herrn mittemellan kommer hem efter dagens förpliktelser.
När de kastar av sig ryggsäckarna och förväntansfullt skuttar iväg. 
När solen dansar i deras hår medan de springer ut till stenar, träd och pinnar.
På grönskande ängar. Till äventyret.
Och tjoar, kvittrar och skrattar högt.

Då känner jag att det är en stund av glitter.

Vad är detta!?!

Vad gör gräsmattan i rabatterna?!!

Och vad gör blommorna ute på grusgångarna?

Och var kommer all mossa ifrån?

Så här måste det vara:

Barnen invaderar stenarna.
Mossan rymmer.
Mossan invaderar gräsmattan.
Gräsmattan rymmer. 
Gräsmattan invaderar rabatten.
Rabatten rymmer.
Rabatten invaderar grusgången.
Grusgången rymmer.
Grusgången invaderar hallen.
Och hallen då?
Ja, den har inte mycket att välja på...
...men den rymmer allsköns bråte, om man säger så.

Vi lever i bak- och framvända världen.

Jag, med försök att låta som värsta gangsterbossen: "Efter middagen ska jag gå ut i trädgården och vila mig. Och den som stör mig åker på stryk."

Minste herrn och Herrn mittemellan: "Pappa också?"

Jag: "Särskilt pappa."

Sagt och gjort. Efter maten tog jag mitt täcke och bredde ut det på gräsmattan nedanför altanen. Åh, vad härligt. Nu skulle jag få lugn och ro. Solen värmde, det kvittrade och jag liksom svävade bort...en mycket kort stund.

Då kom det. SWOSCHET och PLASKET. En kaskad av vatten. Som landade på mig.

Snabba fötter hördes lämna den högt belägna altanen. Jag snodde runt - och skapade förödelse genom att sveda buskar och gräs med mina osande ord. 

Så går det när man försöker ta till maffiafasoner. Fast det i själva verket rör sig om tomma hot.

Kunde lika gärna ha öst bensin på glödande kol.

Är det någon som vill ge sitt hem en mer antik look?

Kanske enligt den trendiga shabby chic-stilen?

Då kan ni med förtroende vända er till mig.

Jag kan stå till tjänst med två unga proffsiga förmågor.

På mindre än en timme får de er inredning att åldras med allt från 10 till 100 år.
Vi talar alltså om seriöst slitage och autentisk patina.

Refensjobb finnes. Om någon vågar vara intresserad.

Jag undrar vad Minste herrn gjorde i sitt förra liv? Var han resande säljare i läkemedel? Eller var han godsägare på 1700-talet?

Minste herrn står vid disken på Apoteket och samtalar med personal.
"Här har jag varit förut", säger han.
"Jaså", säger damen intresserat och vänligt.
"Ja, fast det är länge sedan", fortsätter Minste herrn. "Du var inte ens uppfunnen då."

Minste herrn och jag är ute och spankulerar. Då får vi syn på Störste herrn och Herrn Mittemellan som krattar frenetiskt i vår jordiga trädgård.
"Åh", utbrister Minste herrn. "Titta! Fria arbetare."

Han är mystisk, den där lille mannen.

Minste herrn har bråttom när vi går över gatan. Vi håller varandra i hand.

Minste herrn: "Det är tungt att dra på en fru."

Jag, smått förolämpad: "Tror du att det vore lättare att släpa på en fröken kanske?"

Minste herrn: "Nä, det är ännu tyngre. De äter så mycket."

Smickrare där. Han vet hur man ska lägga upp orden. För en fru.

Nu ska jag inte klaga över krångliga mornar. Nä, den varan har ni nog tillräckligt av själva - med eller utan barn. Jag funderar mer på hur trixigt det kan bli när man är med i en riktigt exklusiv klubb. För bara två medlemmar. Och med mycket tidiga, alternativt extremt sena, öppettider.

Nu var det ju så att jag blev inbjuden. Och vem vill tacka nej som Very Important Person. Fast det var inte helt oproblematiskt. Först var jag tvungen att minnas lösenordet. Med ett lagom otydligt mummel lyckades jag klara av den biffen. Sedan det dags att kliva på - eller rättare sagt kravla sig in - i klubblokalen.

Idag bestod den av soffa med uppresta dynor samt plädar som tak. Inte helt riskfritt eftersom förbudet mot skruvar och spik föranlett Minste herrn att använda tunga böcker som fästen. Det gällde alltså att hålla tungan rätt i mun. Och att vika ihop ben, armar och andra utstickande kroppsdelar såsom huvud och bak på ett strategiskt sätt.

Nu kanske ni undrar varför jag tvunget skulle pressa in mig i ett så litet utrymme? Dels är jag inte den som tackar nej till lite nöjesliv, dels var vi ju tvungna att städa tänderna efter frukost. Liiite besvärligt var det att sköta munhygienen hos Minste herrn i mörkret. Men det gick.

Så idag applåderar jag mig själv. Till att vara smidigheten själv.
Både fysiskt och psykiskt. 

                  Sällsynt fenomen: Speja i smidig morgonform.

Åh nej. Det blir inte något vernissage. Åtminstone inte med min kakkonst.
Jag vill nämligen inte riskera min eventuella framtid.
Som mästerkonditor. Eller statsråd.
För det vet man ju hur det är.
Når man toppen är det alltid någon som letar efter smutsigt byk.
Någon som vill finna slående rubriker.
Då vore det ju förargligt om jag har publicerat kak-chocker.
Eller om jag har bidragit till plågsamma magsmärtor.
Även om de bara är orsakade av...ähum...rungande skratt.

Igår var jag i bakartagen.
Så nu har världen fått skåda nya skapelser.
Det är fantastiskt vad jag kan.
Det liknar faktiskt inte något annat. Alls.

Så nu vill jag slå ett slag för naturliga kakor.
Med skavanker.
Inte sådana där modellkakor.
Som på bilderna. I receptböckerna.
Ja, ni vet. Retuscherade och tillfixade.
Oooonaturliga.
Så ser faktiskt inte verkligheten ut.
Det vet man ju.
Eh, eller hur?

Tillägg: Radiorösten har spårlöst försvunnit. Utan ben - inga fotspår. Utan huvud - inget vett att säga hejdå. Inte ens ett litet eko har stannat kvar. Hör av dig om den dyker upp i en lada nära dig. Ryyyysaren fortsätter...att vara ett mysterium.

Eftersom ni läsare besitter både fantasi och säkert även musikalisk förmåga, så får ni själva spola tillbaka i minnet och trycka på play för lämplig bakgrundsmusik. Ett passande stycke skulle vara ledmotivet till någon rysare. Eller skräckhistoria.

Herrn mittemellan slet upp ytterdörren och flämtade fram: "Det är en röst där ute."
"Var då?" undrade jag misstroget.
"I lagården", väste Herrn mittemellan och kröp liksom ihop.
"Jag förstår inte vad den säger", fortsatte han och sänkte rösten ytterligare:
"E. Je..sa...hu..., sa den. Och då sa jag: Va?! Och då sa den E. Je...sa...hu... Igen."
"Oj då", sa jag.
"Jaaa, och vet du.... Vet du! Det lät som en radioröst", hävdade Herrn mittemellan.
"Äh", sa jag, "det var nog bara gårdstomten som muttrade."
"Nähä", sa Herrn mittemellan. "Ofta, va. Ofta att gårdstomtar pratar med radioröst."
Han tittade på mig som om jag var mindre vetande och tillade med spöklik stämma:
"Det var en röst utan både huvud och ben..."

Då var jag tvungen att gå ut och lyssna jag också. Det här verkade ju vara sensationellt.
Mycket riktigt. Vi hörde något. Från skogen. Något benlöst och huvudlöst.
"Nu har den förflyttat sig!" väste Herrn mittemellan. "Ofta radioröster förflyttar sig, va! Ofta, va!"

Nu är det jag som måste läsa på. För det är fasligt vad jag vet lite.
I alla fall om gårdstomtar och huvudlösa radioröster.

Åh, jag är imponerad.
Säkerhetstänk är ju inte så vanligt i den här familjen.
Åtminstone inte hos de färskaste medlemmarna.
Och inte på eget initiativ.
Så den här listan känns diger:
Hjälm.
Knäskydd.
Handledsskydd.
Armbågsskydd.
Handskar.
Så nu är han klädd som en riktig äventyrare.
Redo för verkliga strapatser.

På cykeln som har stödhjul.