"Hu, du skulle ha sett!" sa Herrn mittemellan appropå den prova-på-idrottsdag han deltagit i.

"Det var en gubbe som var 90...", fortsatte han.

"90?!", avbröt jag.

"Ja, en gubbe i 90-årsåldern. Han var snabb som en gepard. Han sprang ifatt mig, hoppade på mig och kastade omkull mig. Han var jääääättestark!"

Där hör man. Det är visst krut i 90-åringarna här i Blekinge.

Åtminstone i de som sysslar med judo.

Och åtminstone i de som tycker att åldersskillnad på närmare ett sekel bara är bra.

"Jag sitter fast", viskade Herrn mittemellan blek om nosen.

Vi vände oss alla om. Där kikade han upp över disken till Experimenthuset. Och han hade börjat experimentera redan innan vi hade betalt biljetten - visade det sig.

"Sluta nu", sa jag hurtfriskt. "Kom!"

"Hjälp", viskade Herrn mittemellan. "Jag sitter fast."

Jodå. Han satt fast. Inte med ett finger. Inte med två. Utan med tre.

Herrn mittemellan hade kört in dem genom det perforerade stålet som klädde diskens utsida. Och under hans förtvivlade försök att komma loss, utan att någon uppmärksammade klåfingrigheten, hade fingrarna svullnat.

Kvinnan bakom disken dundrade fram och började slita och dra i Herrn mittemellans hand. Framtidsvisionen där ett busfrö satt väl förankrad vid hennes arbetsplats dag och natt lockade visst inte alls.

"Aaaaj", kved Herrn mittemellan.

"Väääänta", utropade jag och drog fram handkrämen ur väskan. Jag ville ju försöka mildra själva "ploppet".

Men i samma stund tog den något okänsliga receptionisten i för kung och fosterland och lyckades avyttra Herrn mittemellan från sitt revir.

Nu kan man fundera på om Herrn mittemellan lärt sig något av detta?

Det tror jag faktiskt inte.

Vår kära dagmamma gick i pension för ett tag sedan. Och häromdagen hörde jag Minste herrn säga till Herrn mittemellan:

"Jag saknar henne mycket. Gör inte du?"

"Jo, det gör jag", svarade Herrn mittemellan. Och tillade:

"Undrar just vilken frisyr hon har nu för tiden?"

"Varför undrar du det?" undrade jag i min tur.

"Jo, hon har säkert inte samma frisyr som innan", funderade Herrn mittemellan.

"Hon har nog bara några hårstrån mitt uppe på huvudet och så lite hår vid öronen, som i en krans liksom."

"Det tror jag inte", sa jag bestämt.

"Joo, för gamla människor tappar håret. Och nu är hon ju gammal. Hon är ju peeensionääär", sa Herrn mittellan och drog ut på orden så att jag alldeles säkert skulle hänga med i hans logiska resonemang.

Och så fortsatte han att fundera på hur de små hårtestar som hon eventuellt hade kvar var fördelade på hennes huvud.

Himmel. Här kämpar man förtvivlat för att lära sina barn att man inte behöver se ut på ett speciellt sätt eller behöver glömma bort att leka bara för att man blir "gammal" eller vuxen.

Fast det är klart. Han är ju åtminstone rättvis i sitt resonemang.

Skallig kan man bli. Vare sig man heter Hans eller Greta.

När jag och småherrarna ska på aktivitet HÄNDER det alltid något. Jag menar, det händer alltid något oförutsett.

Senaste dramat:

Jag, småherrarna, en styck liten kompisherre samt en styck mamma cyklade till sjön. Naturligtvis hade vi picknick-korgen med oss. Vi fikade på hög sten i hagen med vitsippor och lövträd intill vattnet. Kaffet var gott och mammorna satt lättjefullt kvar medan småherrarna hoppade mellan stenar, slog osynliga fienden med pinnar och hade allmänt roligt. 

Mammorna masade sig så småningom efter för att se vad herrarna nu hade för sig.

Då fick jag se Herrn mittemellan stå på en sten långt ut i vattnet. Hur han hade kommit dit är en gåta. Han måste fått någon gudomlig kraft tankad i benen under hoppet dit. Jag hade för allt i världen inte kunnat hoppa så långt och jag har ganska bra schwung i hoppen om jag nu får skryta lite. Och det får jag väl?

"Jag kan inte komma tillbaka", sa Herrn mittemellan med mycket liten röst.

Nä, det tror jag det. Där stod han. Och vi andra stod handfallna. Jag mätte med en lång gren. Det var djupt. Och dyigt.

"Eh, sa jag. Du kanske kan hoppa stavhopp liksom. Om du får en tjock och lång stör så kan du hoppa framåt, köra stören i bottnen och svinga dig över. Liksom.

Herrn mittemellan såg på mig.

"Nä", sa han.

Jag fick tänka lite till.

"En stock! Eller några stycken så att han kan gå över", sa jag till den andra mamman.

Vi hittade EN stock. Den var nästan tio meter lång. Vi bar, svor, släpade och skrattade oss fram till vattnet. Andra mamman ramlade. Stocken som hade en del grenar kvar trasslade in sig överallt. Jag slog upp ett sår på foten. Och Herrn mittemellan fick fingrarna i kläm när vi sköt över stocken till en liten avsats på stenen där han stod.

Men. Herrn mittemellan är en balansmästare.

Så han kom hem odränkt. Den här gången också.