Jag tror att Störste herrn blev glad när jag sa att jag skulle fixa till den slitna, släta, fanerade, bruna toalettdörren - i väntan på att vi ska skaffa en ny.

Jag tror han tänkte i banor såsom spackling och målning. Och lister som formar fuskspeglar.

Jag tyckte att jag var innovativ vad gäller vit målarfärg, svart tuschpenna och linjal.

Jag misstänkte att Störste herrn skulle tycka något annat. 

Och det har jag nu blivit helt klar över att han gör.


         
          Renovering à la Speja. Inte i Störste herrns smak.

Det var en tidig höstmorgon. Brandinspektionen kom. Som väntat.

Brandinspektionsmannen tittade på vedspisen. Som väntat.

Han tittade på öppna spisen. Som väntat.

Och han knackade på murstocken. Lite halvväntat, kanske.

Men så skulle brandinspektionsmannen tvunget upp på övervåningen. Det var mycket oväntat.

När han styrde stegen mot trappan blev det fart på mig. Jag galopperade förbi, tvärstannade på övervåningen och hann fiska upp trosorna samt tåfjutta bort bh:n från golvet - innan brandinspektionsmannen hann reagera.

Brandinspektionsmannen skulle kolla hela murstocken. Även i sovrummet. Den sista utposten i vårt hus. Dit kommer ingen över min döda kropp - utom då möjligen brandinspektionsmannen.

Han klev in på vårt spånplattegolv, tittade utmed fläckiga, söndertrasade tapeter och ett brunfläckigt och sargat furutak, kastade ett öga på foderlösa fönster där isolering stack ut och sa: "Ni får inte sätta gips över murstocken om ni har funderat på det..."

Om det bara hade legat en hammare där som gav tecken på renoveringsambitioner. Men nä. Det syntes tydligt att vi hade rotat oss i eländet. Lampor uppskruvade på väggarna, en liten tavla, tv, klädhängare, ullmatta...

Jag svalde förtreten och trodde att plågorna var slut. Men icke. Brandinspektionsskrället skulle upp på vår vind också. Och dit kommer man bara genom en lucka högst upp under nocken på huset. Från vår balkong med halvruttet räcke.

Hur skulle jag få upp honom dit?

Jag galopperade ut till ladugården. Trappstege, vi har ju en trappstege någonstans. Och det hade vi. En halt sådan. Det fjärde benet var betydligt kortare än de tre andra. Men nöden har ingen lag. Eller?

Jag stod och höll i det vickande arrangemanget som inte ens nådde ända upp. Brandsinspektionsmannen fick sträcka mycket på sina tår, lår och armar innan han kunde svinga sig upp. Och jag vågade inte tänka på vilka syner som mötte honom uppe på vinden.

Efter besöket hade jag lätt ångest. Men. Vi har numera ett fint ekgolv i sovrummet. Vi har spacklat och målat taket. Vi har gipsat väggarna. Och vi är i färd med att välja tapeter.

Och vem kan jag tacka för det?

Jo, Brandinspektionen!