Nu har skurgolvet fått en skönhetsfläck. Hör bara:

Minste herrn i huset hämtar vitt nagelack. Ska bli fin. Målar hela tårna och halva golvet.

Störste herrn galopperar efter nagellacksremover. Funkar inte. Störste herrn skriker fula ord. Funkar inte heller.

Störste herrn börjar se förhistorisk ut. Stora flaskan åker fram (den med lösningsmedel alltså). Funkar inte. Störste herrn får besynnerlig ansiktston.

Slipmaskinen blir aktuell. Finkornigt. Funkar inte. Grovkornigt då? Funkar.

Störste herrn darrar på handen när det tunga artilleriet dras igång.  

Den vita färgen är nu totalt eliminerad.

Men fläcken gigantus maximus lever kvar. 

Först snöra skridskor. Sedan rätta till lockarna. Och så snabbt ut på den blänkande isen.

Inledde med en dubbel Wallenbergare, fortsatte med skänkelvikning, trippelsprång med knorr och så en tredjedels spagat som avslutning. Tjusigt.

Eller inte.

Men jag kunde ändå nöjt konstatera att de gamla takterna sitter i. Konståkeri à la moi. För när musiken väller fram ur högtalarna, när skären över isen låter så där härligt krispigt och fartvinden fläktar i ansiktet. Då är man både vild och vacker.

Åtminstone om man har obegränsat med fantasi.

Åh, gå på Konsthall. Tjusigt. Fast mindre tjusigt med de där lite färskare människorna i släptåg.

Vi lyssnade när Djungelbandet rockade loss. Tog del av viktigt budskap och kollade på farbror med lila trikåer, mask och synliga kalsonger. Barnen tyckte att det var ganska tråkigt. Det gjorde även jag.

Fast jag höll inte för öronen. Och jag vägrade inte att klappa i händerna. Någon måste ju stå för hyfset trots allt.

Konstaterade just att här sitter jag och ser ut som en fågelskrämma. Men det gör inget. Det finns ändå ingen att slösa sin charm på. Det skulle vara katten då, men han struntar i det estetiska.
                                                  
Däremot har min lille son blivit betagen av yttre skönhet. Till det stundande barnkalaset ska han slå på stort: i morse bläddrade han fram en bild på bröllopstårta i tre våningar med vit kristyr och guldkrona på toppen. Men det stannar inte vid det. Han önskar även att Bullens korv, stuvade makaroner och stekt fläsk ska serveras.

Vilken underlig meny han har satt ihop den lilla människan. Men openminded är han ju, får man väl ändå säga?

En del minnen blir bara mer ångestdrypande med åren, medan andra faktiskt tål att ältas några varv. Som när jag gick runt med klänningen instoppad i strumpbyxorna och visade rumpan i nästan en timme på flygterminalen. Ja, det var jag. Om någon av er råkade befinna er där just då. 

Först vid säkerhetskontrollen tog det slut. En vänlig själ kom fram och sa: "Det här vill du nog inte höra..." Och det hade han alldeles rätt i. Det ville jag inte.

Sedan ägnade jag följande timme åt att gräma ihjäl mig.

Jättekissnödig. Får inte upp toalocket. Det är fasttejpat. Ska ta toapapper. Rullen bara snurrar. Pappersänden är fasttejpad. Det ringer. Får inte loss luren. Fasttejpad. Ska tvätta händerna. Vattnet sprutar åt alla håll. Kranen är förtejpad.
Det ligger ett gammalt bananskal  på skrivbordet. Försöker slänga det, men får bara med mig en liten bit. Resten är fasttejpat. Ska tända. Går inte. Knappen är tejpad. Ska använda datormusen. Den sitter fast. Ja, just det. Mycket riktigt. Fasttejpad.

Det ligger en bit tapet på golvet med tejp på. Den kommer från väggen. Konstaterar att tejp + tapet är lika med dyrt.

Prövar att höja överseende på ögonbrynet. Det har ringa verkan. Då vaknar lejonet inom mig.

Ibland springer jag runt i trädgården, tjoar och leker tafatt med katten. Eller skjutsar jag barnen i skottkärran och tjoar. Eller dansar kring utegranen och tjoar. Eller gungar - och tjoar. Det mesta av det kan väl anses vara ungdomligt ystert och lekfullt. Men tjoandet... hm, är det inte sådant som tanter gör?