Visst är det härligt med kontraster.
Men det är fint när saker och ting matchar också.
Som mina adventsljusstakar.
De matchar det snötäckta landskapet fintfint.
Tycker jag.
Fast där tycker Störste herrn annorlunda.
Vi kontrasterar varandra bra.
Störste herrn och jag.

Från baksätet:

"Vad konstigt att det finns ett instrument som heter saxofon... Hör bara: sax ooooo fån. Det är som om man tar en sax och sätter ihop den med ett fån."

Tack för det Minste herrn.

Det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut.

Minns ni känslan?
Känslan av att vara märkvärdig, cool och stor, när man är liten och får en ny sak?

Som när Minste herrn satte sin nya nyckelring med döskalle på sina byxor, tog några prövande men coola steg framåt, smackade märkvärdigt och sa:

"Tjabba, yeah man. Tjena, alltså. Här kommer jag."

Fast ska jag vara riktigt ärlig kan jag fortfarande anamma just den känslan.

Än idag.

Häromdagen tog Minste herrn egen varukorg på armen och stegade iväg. Nu brukar han ju ha till vana att försvinna titt som tätt, så det har liksom blivit rutin att jaga småherrar inne på varuhuset.

Efter en stund började jag leta.

Leksaksavdelningen? Nä.

Skohyllorna? Nä.

Filmer och cd, då? Nä.

Godis? Va?! Nä!

Var i hundan är ungen?

Så ser jag honom.

En liten gosse som kommer kånkande på varukorg, med märkvärdig min.

När jag jagat ifatt honom ser jag vad han har valt.

Ingen leksak. Inte godis. Inte kakor. Inte något spel.

Utan 1,5 kg Västerbottenost.

Men det kunde lika gärna ha varit Parmesan.

Herrn mittemellan stannar upp, stirrar framför sig och svarar inte på tilltal.

Vi tjatar på, väntar på gensvar och blir till slut irriterade. 

Då vaknar Herrn mittemellan till och ser oförstående på oss:

"Men vadå. Jag fick ju bara ett tänkaranfall."

Man får ju vara tacksam.

Herrn Mittemellan är ju nästan som Fantomen.

För när Herrn mittemellan riktigt tänker till.

Ja, då står resten av världen helt stilla.

"Varför ska du alltid krångla till det så?" suckar Herrn mittemellan och tittar förebrående på mig.

Vi är på bio. Först river jag ut kartongen med baconchips och plockar lite skamset tillbaks allt från golvet igen.

Därefter öppnar jag flaskan med bubbelvatten. Och får en privat fontän. Den lämnar sina blöta spår över mina jeans och följer stolens lutning för att lägga sig i en kall pöl under rumpan. Jag blir genomsur trots att jag sätter mig på godispåse och Herrn mittemellans mössa.

När vi går ut från bion uppmanar jag Störste herrn att gå bakom mig och Herrn mittemellan framför mig för att hindra undrande blickar över de stora våta fläckarna. Störste herrn bara suckar, himlar med ögonen och visar tydlig brist på empati - precis som Herrn mittemellan.

Så nu vet ni det. Jag är sprattelbenad, missförstådd, snål och ohygienisk.

Och ramsan som pappa alltid rabblade när jag var liten gäller visst än:

"Blaskiga Blaskan blaskar."

På en sänggavel i det spejanska huset tejpas det här.

Idolbilder på Spindelmannen.

Och choklad.