Spegel, spegel...
Vi mätte höjden på våra jämfotahopp, klurade med knep och knåp, blåste jättesåpbubblor. Och hade roligt.
Det hade vi även vid de luriga speglarna. Trots att de förvrängde bilden av oss själva. Vi fick långa huvuden, korta ben och breda bakar. Samt motsatsen.
Så kom vi till sista spegeln. Oj, vad jag såg ut! Skrattade högt, slog mig för låren och pekade finger åt min och väninnans spegelbild.
Tills jag kom på att den här spegeln inte skojade alls. Tvärtom. Den visade bara vad sanningen var.
Drickbart?
Ett halvfyllt glas står på köksbänken.
Sonen hastar fram, tar tag i glaset och för det till munnen: "Vad är det för nå´t?"
Jag, som står förstummad inför det snabba händelseförloppet. " Eh, ...äää..."
Sonen: "Slurp. Svälj. Blöööörk! Tvi! Tvi."
Jag har ju aldrig smakat. Men rå äggvita.
Det verkar inte särskilt gott.
Näsvisheter
Rafs, rafs i fickorna. Upp kom en liten pappersuschling. Trasig och grå. Men nöden har ingen lag - om man nu inte är öppen för okonventionella lösningar. Som att knyta ihop håret i en knut under näsan eller lämna blöta bromsspår längs ärmarna.
Det får mig att minnas när jag var liten:
Det var dagen D. Den stora balettuppvisningen. Inför publik. På teaterscen.
Jag var primadonnafin i tajt, blå och ärmlös dräkt med volang precis ovanför rumpan. Jag minns det så tydligt: Strålkastarlamporna, den månghövdade publiken, min lilla dräkt. Och näsrinneriet.
I pauserna låg jag dubbelvikt. Vilket ju var lämpligt eftersom mina övningar kunde tolkas som rena rama stretchningen. Men sanningen var en annan. Jag torkade näsan på det enda ställe där det fanns något som kunde kallas överskott av tyg.
Nämligen på den svåråtkomliga och minimala volangen.
Morgonhumor
De som följt min blogg vet att det förekommer en del hyss här i huset. De vet också att det har talats om hämnd. Utförd av mig, alltså.
Fast när jag tänker efter klingar ordet hämnd inte så trevligt. Min beskrivning av senast utförda aktion blir därför "en uppmuntrande och inspirerande morgonaktivitet".
Upplägget såg ut så här:
Slänger upp dörren till barnens rum klockan 06.15.
Drar upp rullgardinen med en ärtig smäll.
Och klämmer i från tårna med drillande ljus röst:
Gooomårrrrrrån, GOmorrrrråååån, tra la la la lallalAAAAA.
GomÅRRRRÅN, gomÅÅÅÅRRRÅNNN, TRAllaaaaaaaAA.
Himmel, vad roligt. Sådär på morgonkvisten. Tycker åtminstone jag.
Multifunktionellt
Frida, som hjärnan på Hjärnkontoret heter, hade fyllt en gummihandske med bomull (tror jag) och satt fast den på en elvisp. Hon tryckte på knappen. Handsken for runt på bästa vispmanér. Hon kittlade sig själv i armhålan. Med lite glatt fnitter som följd.
Sedan förde hon upp maskineriet mot ansiktet. Inte så genomtänkt kanske. Blicken blev stel. Liksom leendet. Handsken kittlade inte. Den daskade henne vilt i ansiktet. Så vilt att kinderna fladdrade. Då ramlade jag nästan av stolen.
På grund av ohämmad munterhet.
Nu vill jag ju inte att någon ska ligga sömnlös om nätterna och fundera på daskarna. Därför är jag tydlig: Multifunktionell eller inte. Hemma hos oss har vi bestämt oss. Det blir ingen kittlingsmaskin.
Återanvändning
Kul.
Ställa klockan på ringning mitt i natten.
Ännu roligare.
Placera klockan vid sängen.
Roligt.
Placera klockan en våning ner.
Wow.
Ibland lägger småherrarna upp knivskarpa strategier. Så vassa att de till och med lyckas skapa en följetong.
För mitt i natten orkar jag inte ens tänka. Allra minst på trappnedgång. Istället ligger jag kvar. Svär otäcka ramsor. Och använder kudden som tuggmotstånd.
Så nästa morgon vaknar jag trött. Så trött att jag glömmer bort den nattliga terrorn.
Därför blir natten därpå...ja, just det...både repris och följetong.
Samtalsterror
Knaster, prassel.
Harkel.
Hmmm.
Suuus.
Ja, så där ja. Dåsååååå.
Trallalalala.
Hm.
Knaster, prassel.
Den här typen av samtal brukar avbryta min man på hans jobb.
Nu har han lärt sig var de kommer ifrån.
Därför vill han att även jag ska lära mig ett och annat.
Som hur man använder knapplåset på en mobiltelefon.
Insikt från en ängspirat
Med några få simtag är jag framme vid klippan där Superpiraten klamrar sig fast. Pirayorna nafsar oss i hälarna men nu, puh, är vi tillbaka på det grånande stenskeppet igen.
Vilde Kaptenen står just och steker hajkotletter och akterut siktar vi fiendefartyg...
Då, mitt i denna spänningsorkan, hör Vilde kaptenen och jag en röst:
- Fryser. Är kissnödig. Vill gå hem.
Det är ju märkvärdigt. I alla lägen. Genom hela livet. Alltid när man har som roligast.
Då säger någon att det är dags att gå hem.
Ja, hallå...
Hejdå.
Hallå...
HALLLÅÅÅÅ?
Är det någon där?
Knack, knack.
Äh.
Alltssssååå, måste bara protestera. Ett ynka inlägg. Hör ni det! Ett.
Och jag som har blivit lovad en karriär som gästbloggare.
Visst, jag är kort i rocken. Men det är tio imponerande centimetrar. Och nog kan det stämma att jag går på i ullstrumporna. Men det är bara för att jag kräver min rätt. Vättens rätt i det moderna hemmet.
Och ja, jag är gammal. Välförtjänt. 150 år är inget man snyter ur näsan bara sådär.
Men för tusan. Fattar ni vilka gymnastiska övningar jag måste utsätta min kropp för just nu? Tur man har ett förflutet som steppdansare. (För den som vill anteckna: på tomtarnas vaktparad 1932.) Sedan har man ju snappat upp ett och annat om det moderna tugget och knapptryckeriet. Men varför ligger ä och a så långt ifrån varann?
Så nu är det dags för mig att smörja munlädret. Eller fotlädret, rättare sagt. Tala ut lite grand. För ibland vill jag också lätta på hjärtat. Om att det galopperas för mycket här i huset, att blommorna misshandlas, att gårdstomten är lomhörd och katten halt.
Min granne, dammråttan alltså, har man ju ingen glädje av. Försöker jag sätta igång ett samtal glider det alltid in på existensiella frågor. Som: "Hur ser livet efter dammsugaren ut?"
Det är ju förståeligt förstås. Med så kort livslängd. Fast en gång lyckades en dammråtta bli riktigt frodig och därmed hoppfull och till och med skojfrisk. Det var glada dagar det...
Hallååå?
Är det någon där???
Knack, knack.
Äh.
Barrigt
Jag inleder med ett ytterst kort försvarstal: jag var bara tio år. Liksom min kompis.
Bastu och björkruskor. Det ska visst höra ihop. Så tänkte kompisen och jag när bastubad kom på tal. För ska det bastas så ska det göras ordentligt, resonerade vi.
Men almanackan visade februari och björkarna, ja, de hade ju inga blad.
Äh. Ruskor som ruskor. Grönt som grönt. Det måste ju gå lika bra med gran.
Den elektriska bastun ångade som den skulle.
Det var varmt. Som det skulle.
Och vi svettades. Som meningen var.
Och vi använde vårt granris. Fast bara ett väldigt litet tag.
Det krävs ju inte omåttligt med fantasi för att räkna ut konsekvenserna. Men för säkerhets skull så drar jag några av dem här.
Konsekvenserna av barrbastning
- Barr mot hud gör ingen glad. Om man inte är överdrivet förtjust i röda, upphöjda prickar.
- Mammor gillar inte barr - varken i foten eller i hundratal.
- Pappor gillar inte heller barr - varken i foten eller i hundratal.
- Barr kan utgöra bränslet till en odödlig historia. Som sprids med eldens fart.
Alltså: En ynka barrbastning i bastun. Och du får leva med det i åratal.
Instruktionsallergi
Maken, däremot, är FÖR instruktioner.
Därför kan vi komma lite på kant med varandra. Ibland.
Jag är nämligen allergisk mot såväl muntliga som skriftliga anvisningar. Och det yttrar sig sisåhär: Fötterna hoppar. Fingrarna trummar. Ögonen rullar. Och näsan gör små fnys. Det är som om kroppen drar igång ett eget litet friidrottsmästerskap.
Okej, okej. Allergin ÄR ett problem. Särskilt när jag råkar i knipa. När jag är i tidsnöd. När jag behöver hjälp. Och då kan jag inte räkna med särskilt mycket pardon. Utan bara ett kort svar: "Instruktionerna. Kolla instruktionerna. Och läääs dem. Klart."
Nu funderar jag på om det är lönt att skicka mig själv till ett tålamodsinternat.
Bollar i rullning
I söndags byggde sonen en kiosk i köket. Där sålde han skumdrinkar med diskmedelsmak och tog emot pengar i form av dumlepapper. Mitt i kommersen övergick han till att sända matlagningsprogram. Han hette Troy och hade visst en konkurrent i en annan kanal som lagade äcklig mat.
Det fick mig att tänka på mig själv. Eh, ja, som liten då.
"God kväll och välkommen till programmet Mitt i maten. Idag ska jag visa er hur man tillagar chokladbollar."
"Man tar först fram en skål. Hmmm. Smack."
(Jag var väldigt mycket för att smacka märkvärdigt. På den tiden. Åtminstone när jag var med i låtsas-teve.)
"Och så häller man i 1 dl socker."
"Sedan tar man 50 gram smör."
Tvekan. Och så ett snabbt beslut. Är man i direktsändning så är man:
"Ett helt paket smör, alltså."
Och i den stilen fortsatte det. Tills storasyster kom in och startade en räddningsaktion. Där ledordet var proportioner.
Oj, vad mamma blev glad när hon kom hem och upptäckte att jag hade storbakat. Och att mjölk, ost och annat onödigt hade fått lämna sin plats i kylen.
Till förmån för chokladbollar i hundratal.
Agent i mitt eget hem
Numera är jag väldigt misstänksam. Likt en spanare vaktar jag på varje steg jag tar. Smyger runt, hoppar fram, spionerar och dubbelkollar. Och konfronterar småskurkarna med bevismaterial. Det har nämligen blivit lite för många tvålade toasitsar, matförpackningar med fel innehåll, snubbeltrådar och fällor av alla möjliga slag. Men tyvärr måste ju även en självutsedd agent ta ledigt ibland. Det straffar sig nästan alltid omedelbart.
Bildbevis från senaste tiden.
1. När jag lyfte på toalocket...
2. Anledningen till att det började lukta bränt från fönen...
3. Ha! Det buset upptäckte jag direkt. Hur smart är det att slå knut på snörena som jag ändå måste knyta?
4. Preparerade isbitar i glaset gjorde att tårna krullade sig i sockerkramp.
Onyttigt
Dialog i dekadansens boning:
Femåringen: " Vad kul det ska bli med kalas. Äta massa godis..."
Jag: "Mmm, kanske det..."
Femåringen: "Polkagrisar, kolasnören, choklad..."
Jag, samtidigt som jag hör ljudet av en tandläkarborr närma sig från fjärran:
"Har du bara godis i huvudet?"
Femåringen: "Nä, spel också."
Ljudet av borren ersätts av ljudet från surrande datorer och enarmade banditer.
Och rasslande slantar. Som rullar bort.
Redan besatt av sugar and gambling. Vågar man hoppas på att det växer bort?
Ta jobbet med en nypa salt hörru...
Som senast. Hörde hur det dånade nere i källaren. Lät som han jobbade så att det stod härliga till.
"Vad gör du?!!" röt jag med tordönsstämma (inbillar jag mig i alla fall). Försökte nämligen skrämma honom så att han skulle lätta lite på sina ambitioner. Inte ta sitt arbete så himla seriöst.
Men vad hjälpte det? Aktiviteterna fortsatte.
Då gick jag ner ytterligare ett steg i trappan och skrek: "Sluta upp med det där! Annars..."
Tror ni att han lyssnade? Nä, istället gick han emot mig. Stolt som en tupp. Nöjd och belåten med sitt utförda värv. Ville visa resultat.
Det vill säga en pipande mus mellan tänderna.
Då fick jag en chock. Mentalt. Kroppen däremot hade mer att ge. Den lyckades släpa sig några våningar upp. Sedan låste den in sig på toaletten. Med noll koll på situationen utanför.
Nu funderar jag på en sak. Kanske borde man skaffa ett sådant där panic room? Med övervakningskameror, tidsfördriv och matförråd? För sist detta hände kom jag ut från toaletten i ett tråkigt skick.
Blodsockerilsk och med nästan inga ögonbryn kvar.
Mitt mörka jag
Men när det kommer till krukväxter, då vaknar mitt mörka jag. Fikusar, pelargonier, orkidéer, cyklamen... You name it. De dräper jag nästan omedelbart.
Undantaget. Som kolade men återuppstod.
Luriga lockar
Nya pojkvännen bjuder till tjusig kadettbal. Skimrande balklänning sys upp, vita handskar lånas, nya skor inhandlas. Och vacker frisyr planeras. Spretlockar ska förvandlas till sagolika korkskruvar.
Redan på baldagens morgon rullas det nytvättade håret upp på tunna sämskinnsrullar. Kvällen kommer. Snälla kadetten assisterar vid påklädningen, sminket sminkas och champagne inmundigas. Och så - i allra sista stund - ska lockarna släppas fria. Både kadett och kadettinna förväntar sig ett sofistikerat hårsvall som matchar klänning och tjusig uniform.
Första rullen tas bort. Fjong!
Hårlocken far tillbaka likt en gummisnodd och krullar ihop sig till en liten rund tott. Klistrad mot skallen.
Äsch, vi tar nästa. Fjong! Igen. Och igen och igen och igen...
Kadettinnan tokskrattar av chocken. Spegeln visar nämligen en blek och äldre variant av ett kurrekurredutt-barn. Kadetten säger ingenting. Men uppsynen berättar desto mer. Färglösa kinder. Stela läppar. Darrande händer.
Så här efteråt önskar jag att jag hade haft ett foto. Det önskar inte kadetten. Hans minnesbild är fortfarande levande - och plågsamt skarp.
Dags att pimpa dialogen
Jodå, så ser situationen ut. Numera går jag - stundligen och dagligen - på om blåst, väglag, soltimmar, temperaturer, snödjup och regn. Kryddat med lite pust, stön och bön om mer medelhavsinspirerade vädergudar. Och inte sällan är det jag som tar initiativet till den här typen av samtal.
Men nu får det vara slut. Ska till och med kolla om jag har någon hatt som jag kan äta upp. Som straff för dålig fantasi. Och som motivation till en mer pimpad dialog. Det vore ju trist om folk skulle börja falla som käglor kring mig.
Ihjältråkade.
Ja, det är väl så fenomenet heter på ren svenska.
Offentlig vikt
Sköterskan till den kvinnliga patienten: "Då ska vi väga dig."
Patienten: "Eh, jahaaa. Här?".
Sköterskan: "Ja, vi har vågen här. Du behöver inte ta av dig jackan."
Patienten: "Skorna då?"
Sköterskan: "Nä, kliv bara upp här."
Femåringen : "Undrar hur mycket hon väger, mamma."
Övriga i väntrummet: "Öh? Fniss. Schhhh."
Spänd förväntan.
Sköterskan: "67,4 kilo. Känner du dig bekväm med det?"
Femåringen: "Mamma, tycker du att hon ser bekväm ut?"
Jag: "Eh, nää."
Tacka sjutton för det. Bli vägd med både skor och jacka på. Plus några hundra kilos storörad publik. Det är ju bara för tungt.
Historien upprepar sig
Tänk vilket läge man hade som liten. Alla coola namn som man kunde anta under leken. Ändå såg jag inte till att suga ordentligt på just den karamellen. Och det grämer mig en smula.
Jag valde nämligen namnet "Gullan". Alltid. I alla sorters lekar. Men jag måste medge att det var ganska strongt av mig att framhärda med detta ohippa namn.
Fast nu tar jag igen det med råge. Nu när jag har fått en andra chans. Som igår till exempel. Då kom jag efter noga övervägande fram till "Blixtrande puman". Mmmm, låg bra i munnen. Passade mig. Passade leken. Satt som en smäck, helt enkelt.
Minste herrn, däremot, behövde inte lika lång betänketid. Han bestämde sig snabbt för "Superblixtstjärnahjälten".
Det är mina takter det. Ta i så man nästan spricker.
Men så ändrade sig den lille människan och sa: "Fast det går lika bra med Sixten".
Sixten?!!??
Skrämmande. Som en flasch tillbaka i tiden. Men det är inte det värsta. Det värsta är att Sixten matchar Gullan väldigt bra.
Presenttips?
Jag var ganska klurig när jag var liten. Särskilt när spargrisen gick på diet. Så ett år knåpade jag själv ihop ett kort till Fars Dag. Och eftersom jag alltid protesterade när pappa (eller någon annan) gav mig en kram, så får presenten betraktas som ganska frikostig:
Pappa blev glad . Han såg i alla fall munter ut. Därför funderar jag på att återanvända idén. Modifierad då.
Kanske skulle ett presentkort med "Sju hyss utan ryt" glädja mina barn? (Hujedamej...) Eller kanske skulle "Sju tv-program utan prat" vara som en skänk från ovan för min man.
Men jag måste erkänna att det skulle kosta på. Puh.
Så får du ögon att tindra
Kuckelimuck, säger jag bara. Funkar inte bara för lagom tjocka män i sina bästa år. Det vet jag. För jag har provat.
Jag gjorde nämligen en tårta enligt bästa kuckelimuckmanér: glass i stora lass, kex, kakor, choklad, sega råttor, hallonbåtar, kolasnören, non-stop, bilar, klubbor, sega nappar, kolasås, hallonsås, strössel. Men jag mosade inte ihop det. Istället presenterades allt i formen av ett berg.
Aldrig har ögon tindrat så av förväntan. Aldrig har munnar gapat så förhäxat. Och aldrig har fötter trampat så otåligt på samma plats. Oavsett ålder.
Jag slutar där. För ni har säkert förstått poängen.
Tänk om...
För tänk om jag trillar ner för ett stup. Och tänk om jag i ett svindlande ögonblick lyckas få tag i kanten.
Eller i en utstickande rot.
Och tänk om jag inte ens lyckas dra mig upp så långt att jag kan häkta fast mig med hakan.
Då kommer jag att ångra mig.
Och bittert tänka på alla de armhävningar som jag aldrig gjort.
En skymt av STUPET. Som jag föreställer mig det.
Deppigt hår
Men håret stretar emot. När det inte lägger sig platt hämnas det genom att peta mig i ögonen, piska mig i ansiktet och trotsigt hugga tag i knappar och krokar som det passerar.
Då är det bara en sak som hjälper: hot. Eller uttryckt på ett annat sätt: att vifta med saxen.
Nu hoppas jag att blotta åsynen av det hemska vapnet ska få håret att krulla sig av skräck.
Det vore faktiskt det bästa för oss båda.
Ännu ett fotinlägg
- Prova, befallde han.
Jag lydde - för ovanlighetens skull - och insåg att mina krumbukter på isen nu skulle vara utom all ära. Tjusiga "trippelsprång med knorr" skulle degraderas till förnedrande "pladask".
Fast nu kanske det skulle bli mer utrymme för tåviftning. Och tåviftning är ju en trevlig sysselsättning.
Ack, vad jag bedrog mig. Hockeyrören var obönhörliga. Knöliga, stenhårda, tajta. Att trycka ner fötterna i högklackat, ja, det vore som att trampa runt bland svanedun.
Så nu har jag nått ännu en insikt. Man får inte bara lida pin för att vara fin. Det krävs en del uppoffringar för att spela hockey också.
