Hönsmamma
När hennes barn kom älskade hon dem alla. Vad de än gjorde. Och trots att de såg en aning märkliga ut.
De kvackade. De vankade. Och när de såg den lilla dammen som fanns på gården, var det som om de inte hade något vett. De dök. De sprattlade. Och simmade direkt.
Förtvivlan visste inga gränser där vid dammens kant. Till slut fann mamman ingen annan råd: hon kastade sig med dödsförakt ut i vattnet. Kacklade upprört, fällde ut sina vingar och använde dem som åror för att ta sig fram.
En hönsmamma - i ordets bästa bemärkelse.
En dam som inte lät sig överraskas av innehållet i hennes ägg.
Godmorgon! Jag måste erkänna jag är lite av en hönsmamma, men min man hjälper mig att till viss del försöka träna bort hönsmammeriet. Sonen är 18½ och (nästan)vuxen L
Är hemma och vabbar idag och måste nog erkänna att jag just nu känner mig mest som en hönsmamma... Stor kram!
Den fula ankungen IRL...okej... Har själv blivit aningen hönsigare med åren.
Klokt sagt, jag känner att jag måste få fundera på den idag.
Hemma hos mig jobbar vi i skift, jag har varit hönsmamma i många år. Vips har jag insett att barnens vingar fungerar (ganska) bra. Vad händer då? Jo, vi får en hönspappa! ;)
Jag förstår snacket om delad vårdnad!!!
Det var en riktig hönsmamma det ...
Själv måste jag erkänna, skata som jag är, att några av hönsmamma-generna hamnat hos mig också. Enligt ungarna alltså. Nuförtiden är jag hönsmormor och hönsfarmor. Det är mer tillåtet på nå´t vis.
Krax krax ... kackelikackel och Kramar!
Vilket underbart och välskrivet inlägg :)
Jag är nog lite av båda delarna skulle jag tro! Men mer lejon...
oj, vilken mamma!
Jag har nog varit en halvhönsig mamma jag. Inte skulle de få frysa något och rädd som attans var jag att det skulle hända dem något..
Det är jag väl fortfarande men inte på samma vis.
Jag tror min minsta var ungefär trettio och hade fyra barn när jag slutade hönsa henne ... vi träffades igår och talade om det och hon minns det med en rysning att jag aldrig började betrakta henne som en vuxen ... kanske beror det på att min mamma aldrig fanns där för mig.
Jag skulle lätt kunna bli en lejoninna om fara hotar mina barn. Då blir ögonen svarta och rösten vass och ve den som kommer i min närhet. Men hönsmamma är jag nog inte.
Jag är nog en lejonhöna..det är ok att vara hönsmamma om man håller sina hönsiga tankar för sig själv och inte låter det påverka barnen, tycker jag. (Det är bara hönshjärnor som kringskär sina barn pga sin oro Ha en skön eftermiddag!
Nu är jag hemma från jobbet. Det blev mycket gjort. Många bollar i luften som försvann. Annars brukar jag tycka att när man jobbar administrativt så kännetecknas det arbetet just av att inte ha möjlighet att bocka av på en lista
Det låter som en söt scen. men kvackande höns? :)
Ja, det är kärlek det. Att gå genom eld och vatten för sina små, även om man saknar simhud mellan tårna.
Många kärleksfulla mammor här, förstår jag!
När det gäller barnen finns det inga gränser för vad jag skulle kunna göra om de råkade illa ut. Får alltid ont i magen bara jag tänker tanken...
Du har hur som helst en award att hämta hos mig.
Vad underbart skrivet...och hönsmamma är jag nog men även ett lejon när det väl gäller fast min "lilla Emma" fyller 25 på lördag...:) Kram
Mammakänslorna går aldrig ur, det spelar ingen roll hur gamla barnen är. Än i denna dag oroar jag mig när jag vet att döttrarna är ute sent på natten, och de är vuxna. ;)
Ha det gott.
Du skriver kloka saker.
Mödrar
- därmed är allt sagt.
Helt och hållet my cupp of hönsmamma! :)
Imponerandes! Verkligen!
Skönt att man slipper såna överraskningar som mamma! Ha det fint! Kram
Visst var hon fin - hönsmamman. Hon älskade sina ankungar som pappa hade smugit in i hennes rede.
Jag e hönsig som fan! Jag hoppas dock att jag snart ska kunna skärpa mig lite... Och inte vara fullt så hönsig...
