Begränsat
Herrn mittemellan har börjat få läxor. Först var han full av entusiasm.
Nu låter det så här efter en stunds djup koncentration, när jag propsar på lite till:
"Nää, mamma. Jag har använt allt jag har i huvudet nu. Det finns ingenting kvar. Det är säkert. Det är alldeles tomt."
Ojdå. Kan det ta slut?
Bäst att börja tänka.
Sparsamt.
Nu låter det så här efter en stunds djup koncentration, när jag propsar på lite till:
"Nää, mamma. Jag har använt allt jag har i huvudet nu. Det finns ingenting kvar. Det är säkert. Det är alldeles tomt."
Ojdå. Kan det ta slut?
Bäst att börja tänka.
Sparsamt.
Per automatik
Jag kan inte låta bli. Jag är lika viljelös som Pavlovs hundar.
För när tidningen ligger där obläddrad. När fryspåsen vid affärens kassa ska öppnas upp.
Då kommer det. Automatiskt. Utan tanke.
Fingerslicket.
Inte bra. Inte bra alls.
I dessa tider.
För när tidningen ligger där obläddrad. När fryspåsen vid affärens kassa ska öppnas upp.
Då kommer det. Automatiskt. Utan tanke.
Fingerslicket.
Inte bra. Inte bra alls.
I dessa tider.
Hjältedåd
"MJÅÅÅAAUUU", vrålade någon utifrån hallen.
Ett olycksbådande läte. Så jag ilade ut. Och höll på att tappa andan av synen som mötte mig.
Där låg en mus med dödsryckningar i benen. Katten satt jämte och tittade på mig med stora ögon som sa: "Kolla, än har jag inte tappat gnistan. Kolla gamla, tjocka farbrorn har brottat ner en mus. Söta kiiisen är minsann en man med muskler som bidrar till brödfödan här i huset."
"Ta ut den!", tjöt jag och pekade med ett ostadigt finger mot trappan och kattluckan.
Men gamla, tjocka farbrorn tittade åter igen på mig med ögon som sa: "Ta ut!? Nu när jag släpat in den? Never. Skärp dig, människoskrälle."
Alla som följt min blogg ett tag vet ju. Lägg spindlar i mitt knä, dra hit ormar, larver eller getingar i tjog. Jag blir inte särskilt tagen alls. Men möss. Och råttor. Då kryper panikångesten fram.
Och just i denna stund hände det. Då gjorde mannen på den vita springaren entré. Med sandlådespaden i sin hand.
"Mamma", sa han med en aldrig så liten darr på rösten. "Jag kan ta ut den."
Tack Herrn mittemellan. Du är min hjälte.
Jag överlevde den här gången.
Också.
Ett olycksbådande läte. Så jag ilade ut. Och höll på att tappa andan av synen som mötte mig.
Där låg en mus med dödsryckningar i benen. Katten satt jämte och tittade på mig med stora ögon som sa: "Kolla, än har jag inte tappat gnistan. Kolla gamla, tjocka farbrorn har brottat ner en mus. Söta kiiisen är minsann en man med muskler som bidrar till brödfödan här i huset."
"Ta ut den!", tjöt jag och pekade med ett ostadigt finger mot trappan och kattluckan.
Men gamla, tjocka farbrorn tittade åter igen på mig med ögon som sa: "Ta ut!? Nu när jag släpat in den? Never. Skärp dig, människoskrälle."
Alla som följt min blogg ett tag vet ju. Lägg spindlar i mitt knä, dra hit ormar, larver eller getingar i tjog. Jag blir inte särskilt tagen alls. Men möss. Och råttor. Då kryper panikångesten fram.
Och just i denna stund hände det. Då gjorde mannen på den vita springaren entré. Med sandlådespaden i sin hand.
"Mamma", sa han med en aldrig så liten darr på rösten. "Jag kan ta ut den."
Tack Herrn mittemellan. Du är min hjälte.
Jag överlevde den här gången.
Också.
Pekigt
"Det är fint att peka!" sa rösten i tevereklamen.
"Nä", sa Minste herrn.
Och jag pyste belåtet. Ett och annat av det som man försöker dunka i småherrarna i form av vett och etikett har visst nått fram i alla fall.
"Nä", sa Minste herrn igen. "'Tänk dig, mamma. Tänk dig att någon står och pekar på dig och säger: Titta hon har skägg! Då skulle du inte bli glad. Eller hur?!"
Eh. Nä.
Och nu har jag stått en kvart och granskat min haka i toalettspegeln. Från olika vinklar.
De där tunna fjunen. Inte syns de på pekavstånd?
Eller?
Men en sak är säker: det är fult att peka.
Åminstone på skäggiga hakor.
Som sitter på kvinnfolk.
Rätt - och rätt
Tja, det är väl lika bra att erkänna. Jag var inte bara småbrottslig vid 6 års ålder, nu fortsätter jag min bana som smygkriminell. Åtminstone när det gäller regler som man kan bryta mot utan att riskera hål i plånboken eller ett liv i instängdhet.
I förra veckan köpte jag nämligen släta bullar, mandelmassa och vispgrädde.
Kassörskan gav mig stränga blickar: Ajabaja, vet nog. Smaska semlor före jul.
Hon skulle bara veta.
Att ibland dansar vi runt äppelträdet på midsommar.
Att våra adventsljusstakar får stå framme februari ut.
Och att vi nästan aldrig äter tårta på födelsedagar.
Vi blandar hellre ihop kuckelimuckröror enligt eget recept.
Fast annars håller jag hårt på traditioner. Det gör jag.
På mitt eget sätt.
I förra veckan köpte jag nämligen släta bullar, mandelmassa och vispgrädde.
Kassörskan gav mig stränga blickar: Ajabaja, vet nog. Smaska semlor före jul.
Hon skulle bara veta.
Att ibland dansar vi runt äppelträdet på midsommar.
Att våra adventsljusstakar får stå framme februari ut.
Och att vi nästan aldrig äter tårta på födelsedagar.
Vi blandar hellre ihop kuckelimuckröror enligt eget recept.
Fast annars håller jag hårt på traditioner. Det gör jag.
På mitt eget sätt.
Vägflört?
Fniss i baksätet.
Från Minste herrn.
Jag kikar i backspegeln.
Och ser hur Minste herrn hytter med näven.
Och ler stort.
Mot bilar som kör förbi oss i andra filen.
Hur ska man tolka dessa dubbla signaler?
Simultankapacitet?
Diplomatiska tendenser?
Eller klacksparkstalang?
Äh, strunt samma.
De andra bilisterna skrattar i alla fall tillbaks.
Än så länge.
Från Minste herrn.
Jag kikar i backspegeln.
Och ser hur Minste herrn hytter med näven.
Och ler stort.
Mot bilar som kör förbi oss i andra filen.
Hur ska man tolka dessa dubbla signaler?
Simultankapacitet?
Diplomatiska tendenser?
Eller klacksparkstalang?
Äh, strunt samma.
De andra bilisterna skrattar i alla fall tillbaks.
Än så länge.
Nötjakt
Störste herrn var duktig. Räfsade löv så att det stod härliga till.
Fast sedan kom han på: aj då. Hade räfsat upp alla valnötterna också.
Och oj då. Hade nära nog tömt ekorrens hela vinterförråd.
För alldeles nyligen har vi fått en ny inneboende på gården. Ekorren har upptäckt det smarta med att bo vid ett valnötsträd fyllt med inkapslad mat som räcker året om.
Då ryckte djurvännen numero 1 i familjen ut. Drog på stora gummistövlarna, greppade barnens hink och styrde med bestämda steg kosan mot jordhålorna där Störste herrn tömt traktorskopans innehåll.
Så om ni igår såg någon stå och vildsint rafsa bland blöta grenar och blad, nära nog begravd.
Då var allt som det ska.
För det var faktiskt bara jag.
Fast sedan kom han på: aj då. Hade räfsat upp alla valnötterna också.
Och oj då. Hade nära nog tömt ekorrens hela vinterförråd.
För alldeles nyligen har vi fått en ny inneboende på gården. Ekorren har upptäckt det smarta med att bo vid ett valnötsträd fyllt med inkapslad mat som räcker året om.
Då ryckte djurvännen numero 1 i familjen ut. Drog på stora gummistövlarna, greppade barnens hink och styrde med bestämda steg kosan mot jordhålorna där Störste herrn tömt traktorskopans innehåll.
Så om ni igår såg någon stå och vildsint rafsa bland blöta grenar och blad, nära nog begravd.
Då var allt som det ska.
För det var faktiskt bara jag.
Nästan samma sak
Det är svårt att rita på datorn, ja inte på datorn, men i datorn, om man nu ska vara petnoga. Minste herrn gjorde i alla fall ett försök.
Resultat? Flera streckgubbar som såg ilskna ut. Diverse okända ting som såg ut att fara iväg på sidan. Blixtar och mörka färger som marinblå bakgrund och svart och orange. Lite dystert motiv måste jag säga. Inte likt Minste herrn alls.
Så var det dags att spara bilden.
"Vad ska den heta?" undrade jag.
"Andra världskriget", svarade Minste herrn.
Eh?!
Men när förvåningen hade lagt sig gav jag ett annat förslag.
Tycker att "Mycket arga gubbar" är ett bättre namn.
Åtminstone när teckningen är gjord av en ännu mycket ung och liten man.
Resultat? Flera streckgubbar som såg ilskna ut. Diverse okända ting som såg ut att fara iväg på sidan. Blixtar och mörka färger som marinblå bakgrund och svart och orange. Lite dystert motiv måste jag säga. Inte likt Minste herrn alls.
Så var det dags att spara bilden.
"Vad ska den heta?" undrade jag.
"Andra världskriget", svarade Minste herrn.
Eh?!
Men när förvåningen hade lagt sig gav jag ett annat förslag.
Tycker att "Mycket arga gubbar" är ett bättre namn.
Åtminstone när teckningen är gjord av en ännu mycket ung och liten man.
Oglömt
Alla absolutister får hålla för ögonen, för nu kommer ett alkoholhaltigt inlägg.
Inte nog med det. Det har sina rötter i min barndom.
Det var skinande rent i köket och på soffbordet var kaffekopparna framdukade. För mamma skulle ha symöte.
Själv hade jag tagit fram min kilometerlånga virkning och planerade att producera någon kilometer till eftersom jag bara kunde virka rakt fram.
I kökets ena hörn stod två enorma glasbehållare med rött innehåll. Jäsrören på toppen av flaskorna pluppade hemtrevligt då lufbubblor tvingade sig igenom. Det doftade kaffe och nybakade kakor.
Nu kunde gästerna komma. När som helst.
Själv fördrev jag tiden genom att springa runt och jaga katten. Efter några varv i köket hände det: Jag sladdade till framför glasbehållarna, råkade fota till den ena flaskan som for in i den andra.
PANG!
Nu flödade vinet i bokstavlig mening.
Jag glömmer aldrig mammas ansiktsuttryck.
Eller det rödporlande golvet.
Eller den genomträngande doften.
Det var ett ögonblick - värt att glömma.
Inte nog med det. Det har sina rötter i min barndom.
Det var skinande rent i köket och på soffbordet var kaffekopparna framdukade. För mamma skulle ha symöte.
Själv hade jag tagit fram min kilometerlånga virkning och planerade att producera någon kilometer till eftersom jag bara kunde virka rakt fram.
I kökets ena hörn stod två enorma glasbehållare med rött innehåll. Jäsrören på toppen av flaskorna pluppade hemtrevligt då lufbubblor tvingade sig igenom. Det doftade kaffe och nybakade kakor.
Nu kunde gästerna komma. När som helst.
Själv fördrev jag tiden genom att springa runt och jaga katten. Efter några varv i köket hände det: Jag sladdade till framför glasbehållarna, råkade fota till den ena flaskan som for in i den andra.
PANG!
Nu flödade vinet i bokstavlig mening.
Jag glömmer aldrig mammas ansiktsuttryck.
Eller det rödporlande golvet.
Eller den genomträngande doften.
Det var ett ögonblick - värt att glömma.
Meningsutbyte
"Meningslös!" utbrast Herrn mittemellan upprört då vi tittade på teven.
"De sa att hon ligger där och är meningslös", fortsatte han och stirrade uppfordrande på mig.
"Äh, de sa ju medvetslös", sa jag och svalde fnittret.
"Nää, de sa meningslös!!", vidhöll Herrn mittemellan, fortfarande upprörd.
"De sa medvetslös", kontrade jag.
"Nää, de sa: Hon ligger där och är meningslös!! Så får man ju inte säga!!"
Jag kan ju inte annat än hålla med.
Dessutom gillar jag att småherrarna blir upprörda.
I alla fall över uttalanden som det här.
(Fast de sa medvetslös, det gjorde de...så det så.)
Korttänkt
Hur tänker jag då?
När jag håller handen ovanför mixern när jag gör blåbärsmoothie. Bara för att jag ska slippa diska locket.
När jag försöker hälla av vattnet från makaronerna genom en liten glipa mellan locket och kastrullen. För att slippa plocka fram durkslaget.
När jag kör gasen i botten på symaskinen och håller ihop tygbitarna med händerna istället för att nåla. Och drar lite för att det ska gå ännu snabbare.
När jag låter bli att maskera när jag målar. Och inbillar mig att jag kan komma undan fläckfritt ändå.
Tror att jag slutar där.
För snabbt är oftast inte lätt.
Och underbart är inte alltid kort.
Ändå envisas jag.
Varje gång.
När jag håller handen ovanför mixern när jag gör blåbärsmoothie. Bara för att jag ska slippa diska locket.
När jag försöker hälla av vattnet från makaronerna genom en liten glipa mellan locket och kastrullen. För att slippa plocka fram durkslaget.
När jag kör gasen i botten på symaskinen och håller ihop tygbitarna med händerna istället för att nåla. Och drar lite för att det ska gå ännu snabbare.
När jag låter bli att maskera när jag målar. Och inbillar mig att jag kan komma undan fläckfritt ändå.
Tror att jag slutar där.
För snabbt är oftast inte lätt.
Och underbart är inte alltid kort.
Ändå envisas jag.
Varje gång.
Kändisjakt
Herrn mittemellan och kompisen har upptäckt ett nytt fenomen.
Nämligen autografer.
De har ännu bara ett objekt var i sina samlingar.
Från en farbror som är en hejare på att berätta om hällristningar.
Nästa byte i jakten är självklar. Åtminstone för två små herrar.
Nu hägrar en snirklig namnteckning av ingen mindre än...
...Pölsemannen.
Nämligen autografer.
De har ännu bara ett objekt var i sina samlingar.
Från en farbror som är en hejare på att berätta om hällristningar.
Nästa byte i jakten är självklar. Åtminstone för två små herrar.
Nu hägrar en snirklig namnteckning av ingen mindre än...
...Pölsemannen.
Haltande inlägg
Stolleprov skulle han ha sagt, Emils pappa, om han hade varit här.
Men nu är han inte det, så jag säger det till mig själv:
"Stolleprov, vuxna människa."
För sedan igår struttar jag runt som en giktbruten ko.
Eller rättare sagt, jag struttar nästan inte alls.
Vad hände då?
Jo, katten är tjock och jag var leksugen. Varför inte hjälpa katten att tappa några gram?
Så jag gjorde busattacker.
Smög runt hörn och hoppade fram.
Drog lite i svansen. Petade honom i magen
Förvirrade med mystiska ljud.
Och viftade med papperstuss framför nosen.
Men kattskrället tittade bara på mig. Och undrade hur det var fatt.
I en sista kraftansträngning gjorde jag ett hopp med krumsprångsinslag, och då: AJ.
Nu ställer jag mig frågan.
Hur i hela världen kunde det hända?
Jag som är minst lika rörlig... som min katt.
Men nu är han inte det, så jag säger det till mig själv:
"Stolleprov, vuxna människa."
För sedan igår struttar jag runt som en giktbruten ko.
Eller rättare sagt, jag struttar nästan inte alls.
Vad hände då?
Jo, katten är tjock och jag var leksugen. Varför inte hjälpa katten att tappa några gram?
Så jag gjorde busattacker.
Smög runt hörn och hoppade fram.
Drog lite i svansen. Petade honom i magen
Förvirrade med mystiska ljud.
Och viftade med papperstuss framför nosen.
Men kattskrället tittade bara på mig. Och undrade hur det var fatt.
I en sista kraftansträngning gjorde jag ett hopp med krumsprångsinslag, och då: AJ.
Nu ställer jag mig frågan.
Hur i hela världen kunde det hända?
Jag som är minst lika rörlig... som min katt.
Tvåhjulsdebut
I slutet av sommaren kom jag på att vi underlåtit att lära Minste herrn att cykla. Så jag gjorde en plan. Varje dag tränade vi. Tio vändor på gårdsplanen. Det var mödosamt - åtminstone för mig som krumryggad skumpade fram och tillbaka jämte liten herre och låg cykel.
Så, efter en vecka, stod Störste herrn och såg på - med sin brutna hand som förhindrade honom att bistå.
"Släpp", sa han.
Jag släppte.
Och Minste herrn cyklade. Själv.
Fast bara i vänstervarv och bara runt runt. Och bara så fort att benen knappt syntes och hårtestarna stod rätt ut.
Han peppade sig själv genom att tjoa. Och kunde bara stanna om han välte omkull cykeln - och sig själv.
Kanske inte världens främste cyklist, om man säger så.
Men underhållande som få.
Så, efter en vecka, stod Störste herrn och såg på - med sin brutna hand som förhindrade honom att bistå.
"Släpp", sa han.
Jag släppte.
Och Minste herrn cyklade. Själv.
Fast bara i vänstervarv och bara runt runt. Och bara så fort att benen knappt syntes och hårtestarna stod rätt ut.
Han peppade sig själv genom att tjoa. Och kunde bara stanna om han välte omkull cykeln - och sig själv.
Kanske inte världens främste cyklist, om man säger så.
Men underhållande som få.
Vintage som föda
Ett inlägg som åter igen är aktuellt. Åtminstone i det spejanska huset.
Alltså, jag gillar vintage. Tar gärna hand om gamla möbler som jag fixar till på olika sätt. Det ger karaktär, tycker jag. (Åt hemmet alltså.) Men vintage i kylskåpet borde vara förbjudet. Patina som hårda kanter, blåa toner eller bismak. Det har ingen charm alls.
