Skogstokigt
Fika skulle med.
Mamma Speja skulle med.
Och det ser småherrarna mycket fram emot.
Leden är uppställda. Barnen räknas in.
Då inser jag att småherrarna inte ska gå i samma grupp.
Inte ens åt samma håll.
Panik. Jag har ju all fika i min ryggsäck. Och vem ska jag gå med?
Springer ifatt en förälder och slänger över en bulle och ett kex men ingen dricka till Herrn mittemellan.
Springer tillbaka. Minste herrn och hans grupp är borta.
Joggar längs vägen. Inga barn. Eller lärare.
Joggar in i skogen. Inga barn. Eller lärare.
Joggar ut på annan grusväg. Hojtar försynt namnet på Minste herrn.
Inget svar.
Hojtar sedan mindre försynt.
Inget svar.
Vrålar.
Det ger heller inget resultat.
Gråten är nära.
Till slut kör jag hem i racerfart. Hittar numret till en pedagog som ska befinna sig i skogen.
"Fikar ni?" flåsar jag i luren.
"Har precis börjat."
"Jag kommer, jag kommer", skriker jag i luren och ger mig av i racerfart igen.
Pedagogen måste tro att jag har en skruv lös.
Kör längs guppig skogsväg.
Och där står han. I slutet av vägen och väntar.
Min Minste herrn.
Sedan sätter vi oss i det fuktiga gräset och tuggar bulle tillsammans.
Slutet gott och allt det där.
Slutet gott, altting gott. Men vilken pärs!
Värsta paniken!!! =(
Denna ekvation gick ju liksom inte ihop.
Kloning, det fungerar ju inte.
Men TUR, vilken TUR att båda herrarna och mamman fick fika till slut.
Åh, dumma dagisfröknarna som inte höll reda på dig! Och som planerade utflykt åt två håll, herregud, så kan man ju inte göra!
Tur att du hittade minste herrn till slut.
Puh .. vilken pärs. Egentligen borde det inte vara tillåtet att släppa ut föräldrar utan "löplina" i skogen. Så redig minste herrn var som stod kvar och väntade på sin mamma och fikat!
hi hi en utflykt ni inte glömmer iaf ;-) kram!
Bara man äntligen får sin jäkla kanelbulle så. Får vara värt litet slit och hög puls!
Jisses, vilken puls jag hann att få innan inlägget var slut! Kan bara föreställa mig hur du kände! Tur att det slutade väl! =)
Kram på dig!
Gisses, vilken tur att vi lever i mobilåldern!
Det kallar jag en engagerad mamma!! ;)
Stackars er båda, vilken utflykt det blev. Tur att ni hittade igen varann till slut. Men det måste ha blivit svettigt där ett tag.
Tack för den snälla kommentaren, konstruktiv kritik tas alltid tacksamt emot, men det gör även lovord. :)
Ha det gott.
Jezuz, vilken tur att du inte svek honom! Det hade du kunnat få igen i en terapisession om sisådär 40 bast ... Skoja bara!
Huga, stackarn, han hade ju kunnat bli alldeles utan.
Nä ä ... jag fnissar högt samtidigt som jag känner paniken du måste haft... så jobbigt!!! Den utflykten går till historien!=0
Kram:)
Vilken mysigt liten stund. Allting gott indeed.
Jobbig situation :(
Skogen är härlig. =)
Föresten, vad tycker du om min blogg? Jag försöker få fler läsare så jag undrar om du vill göra bloglovinbyten? ;)
Nära infarkt?
Skam den som ger sej, den blir i alla fall utan herrsällskap och vad smakar en bulle utan en liten herre bredvid.
Svar: Tack snälla du! :) Jodå, bägge har otroligt mkt personlighet. Har du egna katter?
Ha en fortsatt fin söndag!
Asg förlåt kan inte låta bli men du beskriver händelsen så målande och bra att jag kan se det framför mig . Men jag kan också förstå att du inte skrattade ett dugg just då åt det hela utan allt annat utom det. Men jag tror det här kommer att vara ett sånt där minne för livet!
Höstkramar
Men huvva vilken panik för dig. I bland kan man verkligen prisa sig salig för mobiltelefonerna.
När mina var små och vi var på affärer och dom spred ut sig där...då ställde jag mig bara och ropade på dom..högt högt....jag lovar att jag inte behövde göra det så många gånger...dom skämdes ögonen ur sig för mig och hölls sig nära mig efter det skrattar. Än i dag får dom nåt svårt i blicken när dom kommer ihåg det. Nåt att ta upp hos psykologen kanske :-).
kram
strömma
Men åååh. Ja det är ju fler än en gång man hade velat kunna klona sig för en stund. Slutet gott... :)
Oj oj oj oj ... vilken panik. Jag känner den riktigt själv i magen när jag läser.
Vilken tur att slutet blev gott ... och allt det där :-)
Kram!
Oj oj oj oj ... vilken panik. Jag känner den riktigt själv i magen när jag läser.
Vilken tur att slutet blev gott ... och allt det där :-)
Kram!
