... i början av det nya året.

Vi for till närmaste Ikea för att käka köttbullar och spana garderobsinredning. På plats upptäckte jag att min väska var vidöppen och plånboken var borta. Leta, leta, leta. Ingen plånbok dök upp, men däremot ett illvilligt humör. Trots det fick vi försöka fokusera på anledningen till att vi tagit oss dit. Då försvinner minste sonen. Äh, det brukar han ju göra. Men efter åtskilliga rundor (motströms) på Ikeas enkelriktade vägar började hjärtat slå i otakt. Otäcka senarion började smyga sig på... Så fann vi honom. Utanför butiken. Med ett söndrigt finger. Det var första gången vi lämnade Ikea utan att ha shoppat någonting. Och jag insåg hur lite försvinnandet av min plånbok egentligen betydde.