Kändisjakt
Nämligen autografer.
De har ännu bara ett objekt var i sina samlingar.
Från en farbror som är en hejare på att berätta om hällristningar.
Nästa byte i jakten är självklar. Åtminstone för två små herrar.
Nu hägrar en snirklig namnteckning av ingen mindre än...
...Pölsemannen.
Haltande inlägg
Men nu är han inte det, så jag säger det till mig själv:
"Stolleprov, vuxna människa."
För sedan igår struttar jag runt som en giktbruten ko.
Eller rättare sagt, jag struttar nästan inte alls.
Vad hände då?
Jo, katten är tjock och jag var leksugen. Varför inte hjälpa katten att tappa några gram?
Så jag gjorde busattacker.
Smög runt hörn och hoppade fram.
Drog lite i svansen. Petade honom i magen
Förvirrade med mystiska ljud.
Och viftade med papperstuss framför nosen.
Men kattskrället tittade bara på mig. Och undrade hur det var fatt.
I en sista kraftansträngning gjorde jag ett hopp med krumsprångsinslag, och då: AJ.
Nu ställer jag mig frågan.
Hur i hela världen kunde det hända?
Jag som är minst lika rörlig... som min katt.
Tvåhjulsdebut
Så, efter en vecka, stod Störste herrn och såg på - med sin brutna hand som förhindrade honom att bistå.
"Släpp", sa han.
Jag släppte.
Och Minste herrn cyklade. Själv.
Fast bara i vänstervarv och bara runt runt. Och bara så fort att benen knappt syntes och hårtestarna stod rätt ut.
Han peppade sig själv genom att tjoa. Och kunde bara stanna om han välte omkull cykeln - och sig själv.
Kanske inte världens främste cyklist, om man säger så.
Men underhållande som få.
Vintage som föda
Ett inlägg som åter igen är aktuellt. Åtminstone i det spejanska huset.
Alltså, jag gillar vintage. Tar gärna hand om gamla möbler som jag fixar till på olika sätt. Det ger karaktär, tycker jag. (Åt hemmet alltså.) Men vintage i kylskåpet borde vara förbjudet. Patina som hårda kanter, blåa toner eller bismak. Det har ingen charm alls.
Ordsmak
Där tång och annat skräp hade flutit samman till en geggig massa kallades "Äckelland". Här företog man saneringsåtgärder och forslade det oönskade materialet till annan ort som namngavs "Tömköping".
Kort därefter uttryckte Minste herrn sin glädje över att bo i Sverige. Och jag tänkte att han kanske hade börjat uppskatta och förstå vår välfärd. Det kanske han gör, men just den här gången var det inte därför.
"Stockholm", sa Minste herrn och smackade lika nöjt som om han hade ätit en chokladpralin.
"Vilken tur att vi är födda i Sverige", fortsatte han. "För annars hade vi inte haft Stockholm som huvudstad. Det är ju ett sååå vackert ord. Det vackraste. Hör bara: Stoooockhoooolm."
Tja, smaken är ju som baken...och så.
Lärdom
Som tur var det första och enda gången, mamma hittade nämligen paketet med giftpinnar gömt i min dockvagn. Följden blev att min blivande psykologmoder gav mig en hel cigarr att blossa på - en chockterapi som lönade sig. Sedan fick jag skamset följa med pappa och betala för det jag tagit.
Några år äldre gav jag mig in på en annan oseriös bana - mer girig och lömsk. Jag låtsades vara "tant" som provat olika produkter och missbelåtet skrev till diverse företag i hopp om att få gratisprodukter.
Med snirklig - som jag trodde - tantskrift la jag ut texten om spruckna hälar till fotvårdsföretag, tappade tänder till godisfabriken och risigt hår till allehanda schampomärken.
Nu kan jag ju trösta både mig själv och vän av ordning att mitt lurendrejeri inte gav någon utdelning.
Så man kan väl säga att lika tidigt som jag provade på den kriminella banan, lika tidigt upptäckte jag att det inte var den rätta vägen.
Därmed blir summan av kardemmumman.
Att vissa har väldig tur.
Nojeri
Ute på vägen var det viktigt att hinna fram till trädet eller snöpinnen innan just den där bilen som körde bakom kom ifatt mig. Annars. Ja, annars kunde något FASANSFULLT hända. Man ville ju vara på den säkra sidan. Inte utmana ÖDET.
Ännu har jag inte märkt några sådana tendenser hos småherrarna. Och själv är jag inte lika dramatisk idag. Nä, glädjande nog galopperar jag inte fram längs vägen jagad av bilar. Det vore nog synd att kalla mig så särskilt petnoga med sakernas placering heller.
Men en sak släpper jag aldrig. Min alldeles egna speciella noja. När jag läser tidningen. Eller någon bok. Det sista jag fäster blicken på - innan jag lägger läseriet ifrån mig eller säger god natt - måste alltid vara något positivt eller glatt.
Trolltider
Vi såg ut över dimslöjorna som låg över gräset. Vi tittade under buskar och vid snår. Men inte förrän vi gick längs stenmuren upptäckte vi dem.
"Åh", sa Herrn mittemellan med vördnad i rösten. "Åh, så fina."
Där stod de. Förstelnade med glittrande ögon i skumrasket. Inne i varsitt hål i stenmuren. Två små troll som gett sig ut i midsommarnatten.
DET var en magisk stund.
Smakprov
- Nu ska jag smörsteka, sa Herrn mittemellan och jag nickade stumt. För rensa fisk har jag faktiskt aldrig gjort.
Men även den här gången var det någon annan som klarade biffen. Eller rättare sagt fisken.
Herrn mittemellan rensade och "fjällade" så att det stod härliga till. Sedan åkte stekpannan fram och en STOR klick smör.
- Jag ska smörsteka, sa Herrn mittemellan igen med märkvärdig min.
Och det gjorde han. Sedan serverades härligheten i tre portioner.
Stora som en enkrona var.
Fast det vet man ju.
Saken är helt klar.
Ju finare mat - desto mindre portioner.
Bokmässan
Så, då kommer jag äntligen till skott efter förmiddagens upplevelse. För det var med tungan klistrad i gommen och med hårddunkande hjärta som jag var och pratade om min bok i radion. Har inte lyssnat än...vågar inte ens tänka på hur min pipiga röst ter sig i radioformat...men det ska jag inte plåga er med. Nog om det.
Mässan var förstås en finfin upplevelse. Böcker vartän ögat såg, kända författare som signerade och talade inför publik. Monterbesökare, mitt härliga förlag och känslan av att vara en liten, liten ingrediens i en underbar kultursmet.
Toalettdörrar var förutseende utrustade med handspritsautomater medan en del mässbesökare inte var lika nogräknade utan hostade en rakt i nacken eller på andra områden som man helst vill ha ifred. Och trångt var det, ibland drev man likt en viljelös båt med strömmen av folk.
Utbudet av mat var begränsat: det handlade mest om nudlar, dubbla mackor, kanelbullar och chokladbollar. Fast jag som nöjer mig med det lilla, och inte är särskilt kräsen, lät mig väl smaka på finfina kolhydrater.
Grädden på toppen av hela härligheten var att få träffa några av mina bloggvänner. Jag mötte stjärnögda Ännelaij, sprudlande Markattan, fina 70%garn och barnboksinspiratörerna Annika N och AnnCharlotte. Så kul att mötas öga mot öga. Kanske var någon mer där som inte gav sig till känna?
Det kändes märkligt att signera böcker om än mycket roligt. Tur för mig att den mer säljande rollen sköttes av duktiga Marie och Karin från Vilda och Olika förlag.
Småherrarna var också där - måttligt imponerade av tillställningen. Men när de fick en bok signerad av Sven Nordqvist gick mungiporna upp i ett annat läge. Buset hanns - tack och lov - inte med. Men till slut la sig Minste herrn på golvet och vägrade att gå en meter till. Och jag förstod honom, hade också gärna blivit buren även om det inte hade sett så fördelaktigt ut.
Vilka såg jag mer då? Tja, om jag ska nämna kända ansikten så bland annat Guillou, Skavlan, Camilla Läckberg, Jan Lööf, Denise Rudberg, Mark Levengood, Lill Lindfors. Jag träffade även Kim Kimselius som är författare från Blekinge. En generös och inspirerande person som gav mig uppmuntrande ord och lite råd.
Ja, det var lite kort och gott om Bokmässan i Göteborg - sett ur Spejas ögon.
Marie och Karin från Olika och Vilda förlag - som nu går ihop.
Och ja, det är Minste herrn som hänger som en trasa vid min arm.
Så länge...
Under tiden kan jag inte låta bli att ge en hint om bokbloggen Lyrans noblesser (i augusti utsedd till månadens läsarblogg av tidningen Vi LÄSER). Lyran har läst min bok "Mormor & Morfar" och vill du veta vad hon tyckte kan du klicka här.
Ha det så fint så länge.
Ses vi?
Om någon skulle vilja träffa mig finns jag, till och från, i Olika förlags monter A02:20 vid Nallescenen under fredag och lördag.
Vore kul att ses!
Ett annat ord
I klädaffären gick han förbi ett ställ med bh:ar för de större storlekarna.
"Milda makter!" utbrast han (Ja, han säger verkligen så...)
"Milda makter, har du sett?! Bröstkorgar!"
Visst är det en fin beskrivande synonym.
Bröstkorgar.
Busig signal
Det är jag än idag. Och det har visat sig vara en välsignad färdighet.
Som när...
...Störste herrn klipper gräset eller sågar ved och jag måste få hans uppmärksamhet.
...jag vill få till lystring på busiga barnkalas.
...jag vill kalla in småherrarna som galopperar runt bland skog och äng.
...jag vill få någon att sänka en skrålande radioapparat.
...de vuxna uppgivet ser på de vilda barnen och det faktiskt krävs en ljudstark signal.
Ja, ni hör ju hur livsnödvändig och användbar min busvissling är.
Så självklart ska jag låta kunskapen gå vidare till mina egna barn. Ska bara vänta...av ren självbevarelsedrift...till en viss mognadsgrad.
Ordsvängar
Idag har småherrarna fått min haka att med en mild duns landa på golvet.
En eller två gånger.
På morgonen blev jag titulerad "din kompetenta ostätare".
Senare blev jag kallad både "fröken orolig" och "fröken tvärtemot".
Det förstnämnda kan väl visserligen vara befogat, men de andra? Nä, det passar mig inte alls.
Men vems är felet?
Vem har så listigt smugit in detta i barnens vokabulär?
Inte är det jag i alla fall.
Måste vara kompisarna.
Eller någon på teve.
För det kan väl aldrig vara deras far?
Den här veckan har Speja så in i vassen mycket att göra så det blir snålt med inlägg här. Det blir också snålt med hälsningar hos er. Men vi hörs snart - hoppas jag.
PS. Kolla in Markattans bokbytarinitiativ: http://markattans.blogg.se/2009/september/bocker.html
Djungelliv
Man ser träsvärdet men inte äventyraren.
I sommar har mina barn levt djungelliv.
Bland örnbräken och björnbärsris.
Tänk vad lockande ett snårigt liv ändå kan vara.
Jippiiii!
Val och kval
"Åh, mamma", suckade Herrn mittemellan.
"Jag vet inte hur jag ska göra", pustade han och vinglade hit och dit för att riktigt visa hur rådvill han var.
"Jag hittade en tand som jag har sparat", sa han och visade upp ett glas vatten med en tand i.
"Ska jag ge den till tandfén och tjäna fem kronor? Fem kronor är ju bra... Fast jag har ju bara en sparad tand", pustade han.
"Åh, jag vet inte hur jag ska göra... det känns som om jag måste ha den kvar, men när jag tänker på att spara tanden känns det så VÄRDELÖST. Vad ska jag med en gammal tand till? Det känns ju VÄRDELÖST att sitta och glo på en tand...
Herrn mittemellan stånkade och pustade och nästan vred sig i våndor av beslutsångest.
Fullständigt opedagogiskt lät jag honom slippa verklighetens val och kval.
Jag lät honom både äta kakan - och ha den kvar.
Småherrarna knattrar
Benen som vevar på som besatta.
Och det ljuvliga ljudet.
Av kartong som smattrar och knattrar.
Minns ni...?
Smetigt
Så var fallet även idag:
"Jag ska slicka skålen sedan", sa Minste herrn.
"Klart du ska", sa jag och gick efter litermåttet med den sista ingrediensen till kakan.
Jag trodde att Minste herrns ögon skulle ploppa ur sina hålor när han såg vad jag hällde i.
"Morötter!!", skrek han. "Ska du stoppa morötter i kakan! Nu kan jag inte slicka smeten..."
Kanske kan han acceptera att jag smyger ner rivna morötter i köttfärssåsen. Kanske till och med i gratängen. Men att dänga ner några deciliter av det orangea eländet i godaste sockersmeten. Då är måttet rågat.
Nu är jag rädd att bilden av mig har ändrats för gott.
Från ömsint moder till grym sabotör.
