Minste herrn tar upp den rosa flaskan med tecknade figurer på.

"Vems duschcreme är det här?" undrar han.

"Det är din", svarar jag. "Du har ju själv valt den."

Minste herrn öppnar locket, sniffar och suckar av välbehag.

"Aaaah, det luktar man. Det luktar verkligen MAN."

Åh, tänk om det vore sant. Att alla män luktade hallonkaramell.

Eller med andra ord: doftade lika gott som min lille herre.

Ojdå, vad tiden går, konstaterar jag.

Samtidigt konstaterar jag att pinn-säsongen har börjat.

Vi har pinnar överallt - i bilen, i skåpen i skolan, i hallen, i sovrummet, i trädgården, på trappan.

För pinnar är värdefulla saker. Och magiskt bra att ha.

Särskilt de med extra schwung. De som man likt ett svärd kan kapa av fientliga maskroshuvuden med. Eller elaka nässlor. Eller torra uppnosiga strån som envisas med att stå i ivägen.

Pinnar gör en oövervinnerlig, ridderlig och stark.

Så kan man tycka när man är ganska ny på jorden. Och hela världen är en lekplats.