Så, då kommer jag äntligen till skott efter förmiddagens upplevelse. För det var med tungan klistrad i gommen och med hårddunkande hjärta som jag var och pratade om min bok i radion. Har inte lyssnat än...vågar inte ens tänka på hur min pipiga röst ter sig i radioformat...men det ska jag inte plåga er med. Nog om det.

Mässan var förstås en finfin upplevelse. Böcker vartän ögat såg, kända författare som signerade och talade inför publik. Monterbesökare, mitt härliga förlag och känslan av att vara en liten, liten ingrediens i en underbar kultursmet.

Toalettdörrar var förutseende utrustade med handspritsautomater medan en del mässbesökare inte var lika nogräknade utan hostade en rakt i nacken eller på andra områden som man helst vill ha ifred. Och trångt var det, ibland drev man likt en viljelös båt med strömmen av folk. 

Utbudet av mat var begränsat: det handlade mest om nudlar, dubbla mackor, kanelbullar och chokladbollar. Fast jag som nöjer mig med det lilla, och inte är särskilt kräsen, lät mig väl smaka på finfina kolhydrater.

Grädden på toppen av hela härligheten var att få träffa några av mina bloggvänner. Jag mötte stjärnögda Ännelaij, sprudlande Markattan, fina 70%garn och barnboksinspiratörerna Annika N och AnnCharlotte. Så kul att mötas öga mot öga. Kanske var någon mer där som inte gav sig till känna?

Det kändes märkligt att signera böcker om än mycket roligt. Tur för mig att den mer säljande rollen sköttes av duktiga Marie och Karin från Vilda och Olika förlag.

Småherrarna var också där - måttligt imponerade av tillställningen. Men när de fick en bok signerad av Sven Nordqvist gick mungiporna upp i ett annat läge. Buset hanns - tack och lov - inte med. Men till slut la sig Minste herrn på golvet och vägrade att gå en meter till. Och jag förstod honom, hade också gärna blivit buren även om det inte hade sett så fördelaktigt ut.

Vilka såg jag mer då? Tja, om jag ska nämna kända ansikten så bland annat Guillou, Skavlan, Camilla Läckberg, Jan Lööf, Denise Rudberg, Mark Levengood, Lill Lindfors. Jag träffade även Kim Kimselius som är författare från Blekinge. En generös och inspirerande person som gav mig uppmuntrande ord och lite råd.

Ja, det var lite kort och gott om Bokmässan i Göteborg - sett ur Spejas ögon.



Marie och Karin från Olika och Vilda förlag - som nu går ihop.
Och ja, det är Minste herrn som hänger som en trasa vid min arm.

"Åh, mamma", suckade Herrn mittemellan.

"Jag vet inte hur jag ska göra", pustade han och vinglade hit och dit för att riktigt visa hur rådvill han var.

"Jag hittade en tand som jag har sparat", sa han och visade upp ett glas vatten med en tand i.

"Ska jag ge den till tandfén och tjäna fem kronor? Fem kronor är ju bra... Fast jag har ju bara en sparad tand", pustade han.

"Åh, jag vet inte hur jag ska göra... det känns som om jag måste ha den kvar, men när jag tänker på att spara tanden känns det så VÄRDELÖST. Vad ska jag med en gammal tand till? Det känns ju VÄRDELÖST att sitta och glo på en tand...

Herrn mittemellan stånkade och pustade och nästan vred sig i våndor av beslutsångest.

Fullständigt opedagogiskt lät jag honom slippa verklighetens val och kval.

Jag lät honom både äta kakan - och ha den kvar.