Tävlingssugen?
Pia Niemi firar 20-årsjubileum som illustratör. Det gör hon med tårta och blommor på sin hemsida - och inte nog med det. Hon har en tävling där man kan vinna barnboken "Mormor & Morfar" också. Så är du sugen på ett signerat ex. ska du passa på nu.
Klicka här, så drar vi över till Pias hemsida! Tävlingen hittar du till vänster, under nyheter/skiss.
Drar en smula norrut
Tjolahopp, nu åker jag till Växjö för att vara med på bokmässa där. Skulle du händelsevis befinna dig i närheten vore det kul om du kikade in på biblioteket för att prata med mig. Och kanske köpa en julklappsbok. Jag är på plats på lördag mellan 10.00 och 16.00.
Ha en fin adventshelg på dig!
Hönsmamma
När hennes barn kom älskade hon dem alla. Vad de än gjorde. Och trots att de såg en aning märkliga ut.
De kvackade. De vankade. Och när de såg den lilla dammen som fanns på gården, var det som om de inte hade något vett. De dök. De sprattlade. Och simmade direkt.
Förtvivlan visste inga gränser där vid dammens kant. Till slut fann mamman ingen annan råd: hon kastade sig med dödsförakt ut i vattnet. Kacklade upprört, fällde ut sina vingar och använde dem som åror för att ta sig fram.
En hönsmamma - i ordets bästa bemärkelse.
En dam som inte lät sig överraskas av innehållet i hennes ägg.
Synonym?
"Jag vill se Johansson", sa Herrn mittemellan.
"Vilken Johansson?" undrade jag intresserat.
"Johansson, vet du väl. Hur dags är Johansson ikväll?"
Son som son. Eller?
Ibland jobbar synonymverkstan på övertid hos oss.
Tillägg: Kan avslöja att personen han syftade på inte var en person utan ett teveprogram som börjar på R och slutar på -son.
Begränsat
Nu låter det så här efter en stunds djup koncentration, när jag propsar på lite till:
"Nää, mamma. Jag har använt allt jag har i huvudet nu. Det finns ingenting kvar. Det är säkert. Det är alldeles tomt."
Ojdå. Kan det ta slut?
Bäst att börja tänka.
Sparsamt.
Per automatik
För när tidningen ligger där obläddrad. När fryspåsen vid affärens kassa ska öppnas upp.
Då kommer det. Automatiskt. Utan tanke.
Fingerslicket.
Inte bra. Inte bra alls.
I dessa tider.
Hjältedåd
Ett olycksbådande läte. Så jag ilade ut. Och höll på att tappa andan av synen som mötte mig.
Där låg en mus med dödsryckningar i benen. Katten satt jämte och tittade på mig med stora ögon som sa: "Kolla, än har jag inte tappat gnistan. Kolla gamla, tjocka farbrorn har brottat ner en mus. Söta kiiisen är minsann en man med muskler som bidrar till brödfödan här i huset."
"Ta ut den!", tjöt jag och pekade med ett ostadigt finger mot trappan och kattluckan.
Men gamla, tjocka farbrorn tittade åter igen på mig med ögon som sa: "Ta ut!? Nu när jag släpat in den? Never. Skärp dig, människoskrälle."
Alla som följt min blogg ett tag vet ju. Lägg spindlar i mitt knä, dra hit ormar, larver eller getingar i tjog. Jag blir inte särskilt tagen alls. Men möss. Och råttor. Då kryper panikångesten fram.
Och just i denna stund hände det. Då gjorde mannen på den vita springaren entré. Med sandlådespaden i sin hand.
"Mamma", sa han med en aldrig så liten darr på rösten. "Jag kan ta ut den."
Tack Herrn mittemellan. Du är min hjälte.
Jag överlevde den här gången.
Också.
Pekigt
"Det är fint att peka!" sa rösten i tevereklamen.
"Nä", sa Minste herrn.
Och jag pyste belåtet. Ett och annat av det som man försöker dunka i småherrarna i form av vett och etikett har visst nått fram i alla fall.
"Nä", sa Minste herrn igen. "'Tänk dig, mamma. Tänk dig att någon står och pekar på dig och säger: Titta hon har skägg! Då skulle du inte bli glad. Eller hur?!"
Eh. Nä.
Och nu har jag stått en kvart och granskat min haka i toalettspegeln. Från olika vinklar.
De där tunna fjunen. Inte syns de på pekavstånd?
Eller?
Men en sak är säker: det är fult att peka.
Åminstone på skäggiga hakor.
Som sitter på kvinnfolk.
Rätt - och rätt
I förra veckan köpte jag nämligen släta bullar, mandelmassa och vispgrädde.
Kassörskan gav mig stränga blickar: Ajabaja, vet nog. Smaska semlor före jul.
Hon skulle bara veta.
Att ibland dansar vi runt äppelträdet på midsommar.
Att våra adventsljusstakar får stå framme februari ut.
Och att vi nästan aldrig äter tårta på födelsedagar.
Vi blandar hellre ihop kuckelimuckröror enligt eget recept.
Fast annars håller jag hårt på traditioner. Det gör jag.
På mitt eget sätt.
Vägflört?
Från Minste herrn.
Jag kikar i backspegeln.
Och ser hur Minste herrn hytter med näven.
Och ler stort.
Mot bilar som kör förbi oss i andra filen.
Hur ska man tolka dessa dubbla signaler?
Simultankapacitet?
Diplomatiska tendenser?
Eller klacksparkstalang?
Äh, strunt samma.
De andra bilisterna skrattar i alla fall tillbaks.
Än så länge.
Nötjakt
Fast sedan kom han på: aj då. Hade räfsat upp alla valnötterna också.
Och oj då. Hade nära nog tömt ekorrens hela vinterförråd.
För alldeles nyligen har vi fått en ny inneboende på gården. Ekorren har upptäckt det smarta med att bo vid ett valnötsträd fyllt med inkapslad mat som räcker året om.
Då ryckte djurvännen numero 1 i familjen ut. Drog på stora gummistövlarna, greppade barnens hink och styrde med bestämda steg kosan mot jordhålorna där Störste herrn tömt traktorskopans innehåll.
Så om ni igår såg någon stå och vildsint rafsa bland blöta grenar och blad, nära nog begravd.
Då var allt som det ska.
För det var faktiskt bara jag.
