Jag vaknade med ett ryck.

"Knack, knack, hack, hack, hack ..." lät det genom den öppna balkongdörren.

Jag kastade mig ur sängen och sprang nerför trappan - helnäck på grund av värmen - och körde fötterna i de fem nummer för stora tofflorna. Slet upp ytterdörren och skulle ge mig ut på gårdsplanen.

Oj.

Borde kanske dra på mig något. Kunde ju bli sedd från vägen.

Drog på mig närmsta jacka.

Den slutade ovanför rumpan.

Och den synen unnade jag ingen.

Slet till mig en ny. Den slutade några centimeter längre ner.

Galopperade ut. För nu gällde det ju liv eller död.

Klappade i händerna. Och skrek med min morgonkraxiga röst:

"Bort med dig! Schaaaaassss... Stick! Vi vill inte ha dig här!"

Det hjälpte. Gangstern flaxade till skogs.

Och jag räddade holken och talgoxens små fågelungar - från hackspettens dödligt vassa näbb.

Visst är det härligt att konstatera.

Jag är nog av rätt virke ändå.

Att bli en riktigt bra fågelskrämma.

Minste herrn tar upp den rosa flaskan med tecknade figurer på.

"Vems duschcreme är det här?" undrar han.

"Det är din", svarar jag. "Du har ju själv valt den."

Minste herrn öppnar locket, sniffar och suckar av välbehag.

"Aaaah, det luktar man. Det luktar verkligen MAN."

Åh, tänk om det vore sant. Att alla män luktade hallonkaramell.

Eller med andra ord: doftade lika gott som min lille herre.

Ojdå, vad tiden går, konstaterar jag.

Samtidigt konstaterar jag att pinn-säsongen har börjat.

Vi har pinnar överallt - i bilen, i skåpen i skolan, i hallen, i sovrummet, i trädgården, på trappan.

För pinnar är värdefulla saker. Och magiskt bra att ha.

Särskilt de med extra schwung. De som man likt ett svärd kan kapa av fientliga maskroshuvuden med. Eller elaka nässlor. Eller torra uppnosiga strån som envisas med att stå i ivägen.

Pinnar gör en oövervinnerlig, ridderlig och stark.

Så kan man tycka när man är ganska ny på jorden. Och hela världen är en lekplats.

Man kan tycka olika.

Och Minste herrn tyckte visst att det var lämpligt att gräva upp ett, antagligen, 30-årigt kadaver bakom hönshuset.
Han tyckte också att det var var en god idé att lägga huvuddelen av det i en påse och ta med detta till skolan.

Där ansåg han att det det var nödvändigt att dra på sig arbetshandskarna, dänga upp det intressanta objektet på katedern och visa fröken och alla klasskompisarna.

Lite ofräscht, kanske.

Vad fröken tyckte, det vet inte jag.



Det aktuella objektet, där - hujedamej - hornen sitter kvar.

Alltså, han höll faktiskt ganska stadigt i mina handleder.

Och det var omöjligt att få bort hans grepp genom ett enda slag. 

Så jag tänkte att det jag inte har i styrka får jag ha i snabbhet.

Min motståndare tog ett nytt tag runt mina handleder.

Och snabbt som ögat slet jag ena armen ur hans grepp, slog till så att jag fick andra handen fri och så avslutade jag med en uppercut.

Ungefär som man ska.

Jag träffade också.

Precis som man inte ska.

Nu är det risk för fläskläpp.

Förlåt Störste herrn, jag blev ju bara så ivrig.

På karateträningen i självförsvar.

Tillägg (för er som inte är riktigt bekanta med min familjs sammansättning): Störste herrn är en fullvuxen man och är pappa i huset... 

Jag tror att Störste herrn blev glad när jag sa att jag skulle fixa till den slitna, släta, fanerade, bruna toalettdörren - i väntan på att vi ska skaffa en ny.

Jag tror han tänkte i banor såsom spackling och målning. Och lister som formar fuskspeglar.

Jag tyckte att jag var innovativ vad gäller vit målarfärg, svart tuschpenna och linjal.

Jag misstänkte att Störste herrn skulle tycka något annat. 

Och det har jag nu blivit helt klar över att han gör.


         
          Renovering à la Speja. Inte i Störste herrns smak.

Det var en tidig höstmorgon. Brandinspektionen kom. Som väntat.

Brandinspektionsmannen tittade på vedspisen. Som väntat.

Han tittade på öppna spisen. Som väntat.

Och han knackade på murstocken. Lite halvväntat, kanske.

Men så skulle brandinspektionsmannen tvunget upp på övervåningen. Det var mycket oväntat.

När han styrde stegen mot trappan blev det fart på mig. Jag galopperade förbi, tvärstannade på övervåningen och hann fiska upp trosorna samt tåfjutta bort bh:n från golvet - innan brandinspektionsmannen hann reagera.

Brandinspektionsmannen skulle kolla hela murstocken. Även i sovrummet. Den sista utposten i vårt hus. Dit kommer ingen över min döda kropp - utom då möjligen brandinspektionsmannen.

Han klev in på vårt spånplattegolv, tittade utmed fläckiga, söndertrasade tapeter och ett brunfläckigt och sargat furutak, kastade ett öga på foderlösa fönster där isolering stack ut och sa: "Ni får inte sätta gips över murstocken om ni har funderat på det..."

Om det bara hade legat en hammare där som gav tecken på renoveringsambitioner. Men nä. Det syntes tydligt att vi hade rotat oss i eländet. Lampor uppskruvade på väggarna, en liten tavla, tv, klädhängare, ullmatta...

Jag svalde förtreten och trodde att plågorna var slut. Men icke. Brandinspektionsskrället skulle upp på vår vind också. Och dit kommer man bara genom en lucka högst upp under nocken på huset. Från vår balkong med halvruttet räcke.

Hur skulle jag få upp honom dit?

Jag galopperade ut till ladugården. Trappstege, vi har ju en trappstege någonstans. Och det hade vi. En halt sådan. Det fjärde benet var betydligt kortare än de tre andra. Men nöden har ingen lag. Eller?

Jag stod och höll i det vickande arrangemanget som inte ens nådde ända upp. Brandsinspektionsmannen fick sträcka mycket på sina tår, lår och armar innan han kunde svinga sig upp. Och jag vågade inte tänka på vilka syner som mötte honom uppe på vinden.

Efter besöket hade jag lätt ångest. Men. Vi har numera ett fint ekgolv i sovrummet. Vi har spacklat och målat taket. Vi har gipsat väggarna. Och vi är i färd med att välja tapeter.

Och vem kan jag tacka för det?

Jo, Brandinspektionen!

Tack för alla kreativa gissningar! Säkert applicerbara men ingen av dem var vad småherrarna tänkt.

Det är popcornsblåsare. Ja, just det. Används med fördel när saltet ramlar till botten. Då blåser man i sugröret så att saltkornen virvlar upp på popcornen igen.

Funktionellt? Nja, men popcornen virvlade i alla fall.

Småherrarna skulle följa med sina respektive klasser på höstvandring.

Fika skulle med.

Mamma Speja skulle med.

Och det ser småherrarna mycket fram emot.

Leden är uppställda. Barnen räknas in.

Då inser jag att småherrarna inte ska gå i samma grupp.

Inte ens åt samma håll.

Panik. Jag har ju all fika i min ryggsäck. Och vem ska jag gå med?

Springer ifatt en förälder och slänger över en bulle och ett kex men ingen dricka till Herrn mittemellan.

Springer tillbaka. Minste herrn och hans grupp är borta.

Joggar längs vägen. Inga barn. Eller lärare.

Joggar in i skogen. Inga barn. Eller lärare.

Joggar ut på annan grusväg. Hojtar försynt namnet på Minste herrn.

Inget svar.

Hojtar sedan mindre försynt.

Inget svar.

Vrålar.

Det ger heller inget resultat.

Gråten är nära.

Till slut kör jag hem i racerfart. Hittar numret till en pedagog som ska befinna sig i skogen.

"Fikar ni?" flåsar jag i luren.

"Har precis börjat."

"Jag kommer, jag kommer", skriker jag i luren och ger mig av i racerfart igen.

Pedagogen måste tro att jag har en skruv lös.

Kör längs guppig skogsväg.

Och där står han. I slutet av vägen och väntar.

Min Minste herrn.

Sedan sätter vi oss i det fuktiga gräset och tuggar bulle tillsammans.

Slutet gott och allt det där.

"Skadedjursbekämpning", utbrast Minste herrn helt plöstsligt.

"Eh, vad?", sa jag.

"Skadedjursbekämpning", upprepade Minste herrn.

Jag förstod att han hade hittat ett nytt ord att smaka på.

"Vad betyder det? undrade jag nyfiket.

"Det är när någon åker ut och slår ihjäl djur som är skadade. Så att de slipper att lida", svarade Minste herrn bergsäkert.

Inte rätt kanske. Men det var ju bra tänkt. Ändå.

Vi var på Ikea. Kissnödiga som vanligt.
På väg mot toaletten går Minste herrn upp jämsides med en dam.

Han tittar upp mot henne, ler vänligt och frågar: "Ska du på dass eller?"

Damen svarar inte ens.

Så kommer vi fram till toaletterna. Ytterligare en dam är på väg ut genom dörren. Minste herrn bugar sig djupt med ena armen lagd över magen och med den andra gör han en liten handpiruett.

"Varsågod", säger han.

Damen bara går förbi. Inte en blick. Inte ett ord. 

Inte konstigt att man som liten herre - eller liten dam - tappar lusten att vara chevaleresk.

Ja, jag skäms. Bloggen har jag lämnat åt sitt öde ett bra tag. Men det är ju som så att ibland kommer livet emelllan. I det här fallet har det handlat om renovering, jobb, sorg och begravning, lek, bad, migrän, cykelutflykter och några fler av de ingredienser som min livssoppa innehåller. Ingen ursäkt kanske, för vi har väl alla det så tidvis, men det är åtminstone anledningen till stiltjen här.

Men.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen. Så här kommer en litet smakprov från det spejanska hemmet.

Herrn mittemellan:

Det var en farbror i skolan idag som visade hur man kan göra egna instrument av slangar, kohorn och pinnar. Han var 93 år. Tänk dig. 93 år!!

Störste herrn:
Det tror jag väl inte. Om skolan släpar dit en 93-åring bland er ungar bör de nog ta dit en hjärtstartsmaskin också.

Herrn mittemellan:
Joho. Jag snabbade mig eftersom han var så gammal. Jag var minsann rädd att han skulle hinna dö innan han var färdig med mitt instrument.


Nu har jag pratat lite med Herrn mittemellan och sagt att det nog är lämpligast att han inte hojtar ut sina okvalificerade åldersgissningar. Det är inte så kul när någon gissar på 93 om man bara är 55 år gammal. Eller på 147 när man bara är 75.


Så för att tala om något annat. Här kommer ett litet tips. Illustratören som har gjort de fina teckningarna i Mormor & Morfar-boken har startat en blogg: http://ipia.blogg.se/

Vad gör man inte för lite spänning i vardagen?

Åtminstone om man är varm och allt för bekväm.

I morse stod jag med dunkande hjärta och öron på helspänn innan jag gjorde en tjurrusning över vägen, dök ner i brevlådan, fiskade upp tidningen och skenade tillbaka in bakom vår skyddande granhäck. Iklädd endast trätofflor, bh och trosor.

Ha, ingen hann se mig.

Tror jag.