Gamla attribut
"Jag saknar henne mycket. Gör inte du?"
"Jo, det gör jag", svarade Herrn mittemellan. Och tillade:
"Undrar just vilken frisyr hon har nu för tiden?"
"Varför undrar du det?" undrade jag i min tur.
"Jo, hon har säkert inte samma frisyr som innan", funderade Herrn mittemellan.
"Hon har nog bara några hårstrån mitt uppe på huvudet och så lite hår vid öronen, som i en krans liksom."
"Det tror jag inte", sa jag bestämt.
"Joo, för gamla människor tappar håret. Och nu är hon ju gammal. Hon är ju peeensionääär", sa Herrn mittellan och drog ut på orden så att jag alldeles säkert skulle hänga med i hans logiska resonemang.
Och så fortsatte han att fundera på hur de små hårtestar som hon eventuellt hade kvar var fördelade på hennes huvud.
Himmel. Här kämpar man förtvivlat för att lära sina barn att man inte behöver se ut på ett speciellt sätt eller behöver glömma bort att leka bara för att man blir "gammal" eller vuxen.
Fast det är klart. Han är ju åtminstone rättvis i sitt resonemang.
Skallig kan man bli. Vare sig man heter Hans eller Greta.
Hoppfullt
Senaste dramat:
Jag, småherrarna, en styck liten kompisherre samt en styck mamma cyklade till sjön. Naturligtvis hade vi picknick-korgen med oss. Vi fikade på hög sten i hagen med vitsippor och lövträd intill vattnet. Kaffet var gott och mammorna satt lättjefullt kvar medan småherrarna hoppade mellan stenar, slog osynliga fienden med pinnar och hade allmänt roligt.
Mammorna masade sig så småningom efter för att se vad herrarna nu hade för sig.
Då fick jag se Herrn mittemellan stå på en sten långt ut i vattnet. Hur han hade kommit dit är en gåta. Han måste fått någon gudomlig kraft tankad i benen under hoppet dit. Jag hade för allt i världen inte kunnat hoppa så långt och jag har ganska bra schwung i hoppen om jag nu får skryta lite. Och det får jag väl?
"Jag kan inte komma tillbaka", sa Herrn mittemellan med mycket liten röst.
Nä, det tror jag det. Där stod han. Och vi andra stod handfallna. Jag mätte med en lång gren. Det var djupt. Och dyigt.
"Eh, sa jag. Du kanske kan hoppa stavhopp liksom. Om du får en tjock och lång stör så kan du hoppa framåt, köra stören i bottnen och svinga dig över. Liksom.
Herrn mittemellan såg på mig.
"Nä", sa han.
Jag fick tänka lite till.
"En stock! Eller några stycken så att han kan gå över", sa jag till den andra mamman.
Vi hittade EN stock. Den var nästan tio meter lång. Vi bar, svor, släpade och skrattade oss fram till vattnet. Andra mamman ramlade. Stocken som hade en del grenar kvar trasslade in sig överallt. Jag slog upp ett sår på foten. Och Herrn mittemellan fick fingrarna i kläm när vi sköt över stocken till en liten avsats på stenen där han stod.
Men. Herrn mittemellan är en balansmästare.
Så han kom hem odränkt. Den här gången också.
Stress upphöjt till två
Och vissa dagar finns det stress i kvadrat.
Eller för att uttrycka det tydligt och klart: stress med moms.
Som när man är så stressad att man som en giktbruten ko skumpar fram längs trottoaren eftersom man inte hinner tömma ut stenen som ligger i stöveln.
Som när man backar in bilen i garagestolpen för att man är så uppe i varv att alla inte hinner dra in händer, fötter ... och dörrar.
Eller när man spiller kaffe över tröjan och blir så frustrerad över föreståndande tröjbyte och upptorkning att man slår ut juicen och drämmer tån i bordsbenet och tappar smöret på golvet och ....
När sveda och värk efter brännhet vätska blir en bisak jämfört med den tickande TIDEN eller den väntade PRESTATIONEN.
När man får betala dyrt för att man inte tog ett lugnande andetag.
Stress med moms.
Eller (om man är glättigt lagd och inte har talang för grämelse):
stress med knorr.
Ransonering
"Sådana ord använder vi inte här i huset", säger jag halvbarskt eftersom jag känner att denna egenhändigt ihopsnickrade sanning kanske inte håller så länge till.
"Jo, det gör vi visst det, men bara två gånger om året", säger Minste herrn.
Två gånger om året. Nåja, det är ju inte illa det heller. Och det skulle ju ligga närmare sanningen.
Men att ransonera så hårt kan bli tufft.
Nu måste jag lägga upp en plan.
För när man bara har två dyrbara kraftord att hushålla med, då gäller det att prioritera rätt.
Bacillplacering
"Hoooost."
"I armvecket! Man ska ju hosta i armvecket, för sjutton!" väser jag.
"Nää. Man ska hosta i benvecket! I benvecket!" replikerar Herrn mittemellan.
"Benvecket?"
"Ja, det är bästa stället. Men dit når jag ju inte."
Varför just benvecket (läs knävecket)?
Varför inte under fotsulan?
Eller i svanken?
Det undrar jag.
Tradition som håller hela året
Det har jag. Och trots att blotta anblicken av bottenvåningens fönster får estetögat att falla i kramp, håller jag på traditionerna.
Man får ju ta till vara de unga, lokala förmågornas hantverk. Så nu är det påskpyntat och klart. I det här fönstret.
Precis som förra året...
Den handgjorda serien utkommer tyvärr inte i begränsad upplaga. I år heller.
Fru Jämmerdal rapporterar
Vi hörs!
Matcha - eller inte
Men det är fint när saker och ting matchar också.
Som mina adventsljusstakar.
De matchar det snötäckta landskapet fintfint.
Tycker jag.
Fast där tycker Störste herrn annorlunda.
Vi kontrasterar varandra bra.
Störste herrn och jag.
Intstrumentalt
"Vad konstigt att det finns ett instrument som heter saxofon... Hör bara: sax ooooo fån. Det är som om man tar en sax och sätter ihop den med ett fån."
Tack för det Minste herrn.
Det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut.
Märkvärdig
Känslan av att vara märkvärdig, cool och stor, när man är liten och får en ny sak?
Som när Minste herrn satte sin nya nyckelring med döskalle på sina byxor, tog några prövande men coola steg framåt, smackade märkvärdigt och sa:
"Tjabba, yeah man. Tjena, alltså. Här kommer jag."
Fast ska jag vara riktigt ärlig kan jag fortfarande anamma just den känslan.
Än idag.
Shopping
Efter en stund började jag leta.
Leksaksavdelningen? Nä.
Skohyllorna? Nä.
Filmer och cd, då? Nä.
Godis? Va?! Nä!
Var i hundan är ungen?
Så ser jag honom.
En liten gosse som kommer kånkande på varukorg, med märkvärdig min.
När jag jagat ifatt honom ser jag vad han har valt.
Ingen leksak. Inte godis. Inte kakor. Inte något spel.
Utan 1,5 kg Västerbottenost.
Men det kunde lika gärna ha varit Parmesan.
Anfall
Vi tjatar på, väntar på gensvar och blir till slut irriterade.
Då vaknar Herrn mittemellan till och ser oförstående på oss:
"Men vadå. Jag fick ju bara ett tänkaranfall."
Man får ju vara tacksam.
Herrn Mittemellan är ju nästan som Fantomen.
För när Herrn mittemellan riktigt tänker till.
Ja, då står resten av världen helt stilla.
Kalla mig Blaskan
Vi är på bio. Först river jag ut kartongen med baconchips och plockar lite skamset tillbaks allt från golvet igen.
Därefter öppnar jag flaskan med bubbelvatten. Och får en privat fontän. Den lämnar sina blöta spår över mina jeans och följer stolens lutning för att lägga sig i en kall pöl under rumpan. Jag blir genomsur trots att jag sätter mig på godispåse och Herrn mittemellans mössa.
När vi går ut från bion uppmanar jag Störste herrn att gå bakom mig och Herrn mittemellan framför mig för att hindra undrande blickar över de stora våta fläckarna. Störste herrn bara suckar, himlar med ögonen och visar tydlig brist på empati - precis som Herrn mittemellan.
Så nu vet ni det. Jag är sprattelbenad, missförstådd, snål och ohygienisk.
Och ramsan som pappa alltid rabblade när jag var liten gäller visst än:
"Blaskiga Blaskan blaskar."
Vi diggar
Idolbilder på Spindelmannen.
Och choklad.
3 x award
Jag tackar alltid så ödmjukast för awarder - och uppskattar dem - men brukar hoppa över att vidarebefodra och lägga upp dem på bloggen. Nu har jag fått 3 x kreativ blogger från tre av mina fina bloggvänner med uppmaningen att berätta sju saker om mig själv. Så... här kommer seven very interesting things... och ett varmt tack till Dreamsalive, Tant T och Milla-andante.
1. När jag vill raljera inför småherrar och smådamer brukar jag berätta att jag har åkt u-båt, helikopter samt rallybil.
2. Jag har svårt att sitta normalt på en stol. Knäna hamnar gärna under hakan. Eller i kors. Eller i armhålan.
3. Jag är utbildad till inköpare av kläder och trodde att jag skulle fara världen runt och kolla tjusiga modevisningar. Så bidde det inte. Jag hamnade på reklambyrå istället.
4. Älskar choklad. Och kaffe. Och ostbågar. Och räkor. Och hårdstekt fläsk.
5. Jag gör smattrande ljud med munnen, klappar i händerna och springer som en galning efter... min uppspelta katt.
6. Jag har ett SM-guld i galopp.
7. En gång slängde jag kapellet till min mans båt. I soporna. Det var inte populärt.
Svårsmält
Det har varit mycket tal om liv och död på senaste tiden. Därför är kanske Minste herrns funderingar inte så förvånande.
"Undrar hur stor gravsten vi har råd med?"
"Jamen, det behöver du inte fundera på."
"Jag undrar i alla fall hur stor gravsten vi har råd med."
"Äsch, när man är död bryr man sig inte om sådant."
"Jamen, jag vill att vi ska ha en stor. Beställer man den innan man är död...eller efter?"
"Innan så klart, om inte någon annan köper den."
"Ja, för man vet inte alltid att man ska dö", infogar Herrn mittemellan. "Man kan ju dö av annat än sjukdom. Som till exempel..."
Herrn mittemellan gör en konstpaus medan vi andra förväntar oss exempel som jordbävningar, bilolyckor och annat som man inte styr över.
"...av nagellack."
"Nagellack!?"
"Ja, om man dricker en flaska nagellack. Då dööööööör man."
Alltså, Herrn mittemellan. Jag är helt fascinerad av hans tankesprång.
Han överraskar nästan varenda gång.
Bortbytingar?
Herrn mittemellan ligger med fötterna på huvudkudden och huvet under täcket och sover. När det inte är bus på gång.
Minste herrn drar ut tänder på alla sätt utom de vanliga och tirriterar lika mycket som en lagom tjock man i sina bästa år.
Katten snarkar och vaktar huset likt en hund.
Och kossorna är visserligen sagolikt söta men dansar krigsdans när något går dem emot.
Undrar om det egentligen är bortbytingar jag har fått på halsen? Eller kan de ha hämtat inspiration från någon bok?
Har du några bokkaraktärer hemma hos dig...eller är det bara jag...
Här var det boktjat
Till er som inte orkar läsa mer om min barnbok säger jag: hoppa över det här. För er andra kan jag berätta att Lyrans Noblesser har skrivit det här om boken Mormor & Morfar och att barnboksbloggen Bokunge har plitat ner det här... Dessutom har BTJ - Bibliotekstjänst - valt boken till en av hösten godbitar. Den nyheten har Olika förlag skrivit om här.
Kul, tycker jag!
Så klart.
Stenigt
Minste herrn, på tal om ingenting: "Först kom Gud. Sedan kom Jesus. Och så kom dinosaurierna".
Herrn mittemellan: "Näää, dinosaurierna kom före Jesus. För han levde på stenåldern. Du vet, när alla gubbar bodde under stenar..."
Nu har jag själv en stilla undran...Var bodde gummorna då?
Gentlemanna-snack och smack
"Mmmm, mamma. Det här köttet var segt och gott", sa Minste herrn och smackade tillgjort högt vid middagsbordet i förrgår.
"Smaken var ju bra", sa Herrn mittemellan om ugnspannkakan som serverades igår. "Fast det ser ut som gröt".
Störste herrn åt och sa nästan ingenting.
Det är nog bäst så.
